sommarläsning XI.XII-XV: The Earthsea Circle

Ursula K. Le Guins serie om övärlden Earthsea består av fyra ursprungliga böcker, A Wizard of Earthsea, The Tombs of Atuan, The Farthest Shore och Tehanu: The Last Book of Earthsea. Sen, tio år senare dök det upp en novellsamling och en roman till om Earthsea – men jag väljer ändå att skriva om dessa fyra tillsammans, och eventuellt om de sista två senare. För att de första var tänkta som en komplett serie från början – – – och av bekvämlighetsskäl. De två sista böckerna är utlånade på sommarlånglån på alla de bibliotek som ligger en överkomlig sträcka från min dagliga resväg.

De är fantasyromaner, skrivna med det där ganska distanserade, opersonliga språket som många lite äldre böcker i denna genre har. Men ändå är de inte alls som de andra fantasyromaner jag tidigare har läst. De saker som fantasygenren brukar utmärkas av, utöver drakarna, magin och påhittade riken, saknas nästan helt i böckerna om Earthsea. Den så dramaturgiskt skickligt uppbyggda spänningen, mysterierna och “the quest”, de godas kamp mot de onda, hjälten, den förlösande slutstriden. Visst finns vissa av dessa aspekter ändå med, men i så modifierad form att jag till en början inte alls förstod vad det var jag läste.

Den första boken, A Wizard of Earthsea, handlar om den unga mannen Ged, innan han blir den legendariske trollkarlen Sparrowhawk, och hur han genom sitt eget högmod tvingas möta sin egen skugga. I den andra boken, The Tombs of Atuan, följer berättelsen Tenar, flickan som redan vid sin födsel blev utvald att bli prästinna i de mörka makternas tempel och tjäna dem genom blodsoffer och ritualer. Hon hade aldrig något val – men så kommer Ged, den här gången lite äldre, mer erfaren, och öppnar plötsligt världen för henne. Den tredje boken, The Farthest Shore, följer återigen Ged, nu gammal, i hans sökande efter den makt som tycks äta upp all magi i Earthsea. Och serien avslutas med Tehanu: The Last Book of Earthsea, där Tenar, som nu nått medelåldern, hittar och tar hand om en flicka som nästan blivit bränd till döds som offer av sina egna föräldrar.

Det är inga stora händelser, inga rafflande äventyr, och till en början tyckte jag faktiskt att det var ganska tråkigt. Jag menar, säga vad man vill om Sagan om ringen, men spännande är det åtminstone. Men efter ett tag började det gå upp för mig: Det här var inte en helt vanlig fantasyserie, och den ska inte läsas så heller. Här är det inte kampen mellan den väl definierade goda hjälten och den gruvligt onda skurken som gestaltades, utan snarare kampen mellan det goda och det onda i oss själva. Det är berättelser om identitet, hur vi definierar oss själva och varandra, och hur alla dessa lager av jag läggs på varandra så att vissa försvinner helt långt in, medan andra kan bubbla upp till ytan när vi minst anar det.

Det är som en filosofisk och psykologisk essä om identitet och världsuppfattning inklätt i en saga om trollkarlar, drakar och häxor. Det kräver stilla läsning, tid för eftertanke, lugn. Men om man kan ge dem det, så får man ut mycket mer än bara en bra berättelse. Och i den sista boken diskuteras även genus och makt, något som jag tyckte var riktigt spännande. De åsikter som förs fram är i viss mån särartsfeministiska, vilket jag egentligen har lite svårt för – men som diskussion är det ändå mycket intressant och uppfriskande, i en genre som annars domineras av modiga riddare och väna, vackra jungfrur.

Och just att de är så speciella, dessa fyra små böcker, gör att jag tror att någon som annars inte brukar uppskatta fantasygenren som sådan, nog kan tycka om dessa. Själv är jag inbiten fantasyfan och filosofinörd. Jag älskar dem.