Jag läser många böcker samtidigt. Semivetenskapliga, vissa faller över i idéhistoria, jag slås av förmuleringar om Upplysningen. Denna period, från 1750-talet och framåt, som präglades av en sån enorm framtidsiver och fullständig tro på rationaliteten, vetenskapen och tekniken. Det har jag läst på många ställen, att efter det här paradigmskiftet blev plötsligt nuet betydelselöst i sig, nuet var bara värdefullt i egenskap av att vara den stege som skulle leda in i framtiden. Utveckling var det som eftersträvades.
Är det inte så fruktansvärt ironiskt då, att denna framhetsade utveckling som upplysningsandan födde fram, idag har lett till att vi med ganska stor sannolikhet inte har någon framtid? Vi, mänskligheten som art? Eller att vi åtminstone måste tänka om helt. Upplysningsidealen måste modifieras för att vi inte ska gå under.
Jag kan inte låta bli att le lite. Det är humor svart som döden, om något.
Katja Malmborg 