På samma sätt som jag hade en period i trean i gymnasiet då jag plöjde mig igenom Bodil Malmsten-böcker i rekordfart, så fann jag Lena Sundström under en period vintern 2007-08 och blev frälst. Jag tyckte att hon med sin svarta, bitska humor och sin välunderbyggda argumentation lyckades göra svåra saker så tydliga, blottlägga orättvisor och inkonsekvenser i vissa (puckade) politikers och andra maktmänniskors resonemang. Samtidigt gjorde hennes personliga sätt att beskriva dessa saker att det nästan kändes som att hon blev min vän, en väldigt smart och beläst kompis som hade ungefär samma värderingar och politiska åsikter som jag, men som kunde uttrycka dem på ett otroligt skickligt och välformulerat sätt. Att jag under samma period läste praktisk filosofi på universitetet förstärkte bara känslan av att allting liksom bara – – klaffade.
Nu var det ett par år sen och jag har fått andra idoler, men när jag hörde Lena på radion någon gång i våras, där hon bland annat pratade om sin senaste bok, skrevs den ögonblickligen upp på (den låååånga) listan över böcker som jag ska läsa. Och tänka sig! Den fanns i e-utgåva på biblioteket. Så det är det jag har suttit och gjort här, i min sommarlugna reception. Läst om danska rasister.
För det är det som Världens lyckligaste folk handlar om. Det är en jakt efter roten till den främlingsfientlighet som i stor utsträckning dominerar den danska politiken och de danska massmedierna idag. Och det är ingen lätt historia att berätta. Sökandet för in henne på många olika vägar och igenväxta stigar, återvändsgränder och förrädiska motorleder. Det är läskigt. Att ett land, vars folk har utmärkt sig som öppet, glatt, avslappnat och tolerant, på tio år kan gå från att vara just det, till att föra Europas kanske mest främlingsfientliga politik. Det gör mig mörkrädd. Speciellt som det inte är helt taget ur luften att Sverige kan vara på väg åt samma håll. Danmark kanske är vår framtid. Sverigedemokraterna sitter ju i riksdagen numera. Det gjorde de inte när Lena skrev den här boken.
Jag skulle vilja skicka iväg alla partimedlemmar från Dansk Folkeparti (det danska främlingsfientliga partiet) och deras väljare på en kurs i filosofi – argumentationsanalys, normativ etik, vetenskapsteori. För det håller ju inte, deras resonemang, det är inkonsekvent och ologiskt och dessutom är sällan den fakta som de baserar sina argument på grundade i den forskning som görs inom områden som migration, samhällsplanering och socialgeografi. Fråga mig. Jag är på god väg att bli geograf. För all del, lägg till en kurs i kulturgeografi på den där filosofin – så skulle jag vilja se vilken sanningsenlig person som med det i ryggen kan fortsätta påstå att de muslimska invandrarna utgör ett hot mot det danska (och svenska) samhället.
Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag skulle tycka om Lena Sundströms senaste bok, Världens lyckligaste folk. Och visst, den kan kanske inte kallas objektiv, Lena uttrycker mycket starkt sina åsikter, Lena blir förvirrad, arg och irriterad, men hon hymlar inte heller med det. Det är hennes åsikter. Och hon försöker verkligen förstå. Det här är ett undersökande reportage där intervjuer görs med allt från politiker och chefsredaktörer till Dansken på gatan, samtidigt som det är mycket lättläst och till och med roligt. Och upprörande. Fruktansvärt upprörande. Vilket är bra, för upprörd är vad jag tycker att man ska bli när toleransen i ett samhälle har fått pyspunka.
Något entydigt svar för varför det gått som det gått för Danmark får vi inte. Men vi får flera centrala pusselbitar, fatorer och händelseförlopp som potentiellt har varit viktiga. Och kärnbudskapet är väl att det inte finns något stort monster, inte en grej. För att en kultur och ett folk ska förändras, krävs ett helt maskineri och det är de små sakerna som tillsammans skapar helheten. Allting gror ur våra val, allas val, dina och mina.
Så börja med att välja att läsa den här boken. Det är en mycket läsvärd bok. MYCKET läsvärd bok.
Katja Malmborg 