En av mina klasskompisar från matten rekommenderade En dag i Ivan Denisovitjs liv av Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn under en regnig marslunch. När Hanna Hellquist sen pratade om den strax före sommaren i Morgonpasset i P3, så var det avgjort. Jag var tvungen att läsa den. Så det fick bli en av sommarens lite tyngre litteratur. Inte i ordets fysiska bemärkelse, såklart. Till omfånget är det en ganska liten bok. En kärnfull berättelse om en dag i ett arbetsläger i Soviet på 1950-talet.
Det är inte inspirerande. Inte heller det minsta vackert. Det är ett dokument, en redogörelse över en dag i ett arbetsläger, där alla små händelser får ta sin plats, utan att bli överdetaljerade. Och det är enkelt. Hanna Hellquist sa i radion att för henne var det här en feel good-roman. Och jag förstår hennes resonemang. Det är en betungande historia, livet i arbetslägret var fruktansvärt tufft och orättvist, speciellt med tanke på att majoriteten av de inspärrade inte hade begått något egentligt brott – men det är inte självömkande. Med tonen att såhär är det, lär dig att hantera det eller förgås, lyckas Solzjenitsyn ge perspektiv utan att tvinga på ångest. Och det, om något, gör åtminstone mig glad och tacksam över det förhållandevis enkla liv jag faktiskt har.
Den här boken är ingen nöjesläsning. Men den är intressant. Och den kunde i alla fall hos mig på ett bakvänt sätt väcka en uppskattning av livet, något som det är lätt att glömma bort i den här bekväma nordiska tillvaron vi lever i. Insikten att ren livslust kan froda under de mest näringsfattiga omständigheter.
Katja Malmborg 