Jag lyssnar på poddar av programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen på P3. Det sänds i tio veckor nu under sommaren, tisdag till fredag, och varje vecka har ett tema. En Jättestor Fråga som ska försöka utredas. För ganska länge sen (men fortfarande tillgängligt på webben, tror jag) diskuterade de Folksjälen och frågan om den svenska identiteten.
Det här är inget ämne som är nytt för mig. Som uppvuxen med vardera fot i varsin kultur (även om Finland nu inte låter så hemskt exotiskt), är det något som alltid funnits närvarande i mig och i min världsbild. Att jag dessutom gick i en tvåspråkig skola från ettan till nian där frågan IDENTITET diskuterades och problematiserades regelbundet, har bara ökat min fixering vid detta fenomen. Att det på något sätt finns en nationell identitet, antingen i ett land (en nationalstat) eller i en region, som befolkningen där delar – och att denna utgör en mer eller mindre viktig del av alla individers egna, personliga identitet. Att det liksom är viktigt för en persons självbild. Om det har blivit en självuppfyllande profetia vet jag inte, men för egen del kan jag inte säga något annat än att det stämmer. I förhållande till Sverige känner jag mig finsk, i förhållande till världen känner jag mig väldigt svensk.
Alltså, extremt svensk. Vilket egentligen är ganska konstigt, när jag tänker efter. Min familj, som ju kan ses som ett barns första kontakt med omvärlden, är idel första och andra generationens invandrare. Finsk mor, tre finska mostrar, en svensk (men sydafrikafrälst) faster och hennes sydafrikanske man, kusiner som är finska/venezulanska, finska/eritreanska och svenska/sydafrikanska. Dessutom umgicks vi mycket när jag var liten med två av min mammas väninnor och deras familjer. En norska och en tyska, med rysk man. Att mamma var biståndshandläggare och pappa resejournalist gjorde dessutom att när klasskompisarna åkte till landet i Dalarna, åkte jag till Zimbabwe, Tanzania, Vietnam och New York. Mina influenser som barn har varit minst sagt internationella. Men det kanske är just därför som jag känner mig så svensk? För att jag har sett vad det är att inte vara svensk – jag har helt enkelt haft mycket att förhålla mig till.
Nu pluggar jag geografi, och det befäster ju ytterligare idéerna om det geografiska rummets betydelse. För, att påstå att det absoluta och relativa läget inte har någon betydelse för oss som människor skulle vara att kraftigt underminera den geografiska vetenskapens existensberättigande.
Men det är svårt, det där. Hur mycket av alla dessa funderingar och känslor är hälsosam självkännedom, och hur mycket är att förenkla världen på ett skadligt sätt, en metod att rättfärdiga sina egna fördomar och sin egen lathet? För det är ju så, att när jag säger att jag är svensk, när jag i mig själv (mer eller mindre vagt) definierar begreppet och placerar mig själv i mitten av det, så definierar jag samtidigt det som är icke-svenskt. Och där blir det problematiskt. För, i ett samhälle där en majoritet definierar sig som svenska, kan de som inte passar in i begreppet frysas ute och en hel maktstruktur växa fram. Och om vi av bekvämlighet tvingar sådana begrepp att vara statiska, kan denna maktstruktur bli rent förtryck.
Var linjen ska dras vet jag inte. Alla har rätt att hitta sin egen identitet, att tillhöra en grupp – men för att dessa grupper inte ska bli förtryckande måste de tillåtas vara dynamiska, ständigt föränderliga och kan vi verkligen stå ut med det, vi människor, stå ut med denna värld i ständig förändring utan att försöka hugga tag i befintliga eller påhittade fenomen och få dem att frysa? Är det fel av mig att känna en så stark tillhörighet till Sverige, betyder min identifiering med det svenska att jag gör mig själv blind till likheterna som finns mellan människor? Att jag med mina svensktonade glasögon bara ser skillnaderna – som någonting obehagligt och skrämmande? Borde jag helt enkelt bara lägga av?
Jag kan inte få bukt på alla dessa tankar. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Det är därför som det kanske blivit förvirrande när jag skrivit. Men jag ska fortsätta fundera. Kanske kommer jag på något. Och då lovar jag att skriva mer kärnfullt, begripligt och välstrukturerat.
Katja Malmborg 