Jag älskar Anna Jörgensdotters poesi. Hennes dikter, som lyckas vara både roliga och hjärtskärande desperata, vackra och smarta, sorgliga och bitande ärliga på samma gång. Men på något sätt är det som att hennes fragmatiska språkbruk inte riktigt håller när det ska gå över till prosa. Inte för mig i alla fall. Jag läste Pappa pralin för ett par år sen och nu har jag tagit mig igenom Bergets döttrar och det är lite samma sak med dem båda: Det känns så uppstyckat och jag får inget grepp om historien. Det är händelse på händelse, men jag lyckas aldrig få det till en hel roman.
Sen finns det ju såklart stycken som är alldeles fantastiska, vissa karaktärer som jag verkligen kan känna igen mig i – den där ensamheten, utsattheten, skräcken i att bli vuxen. Bergets döttrar handlar om de fem syskonen Steen som växer upp på en gård vid Kungsbergets fot, och vi får följa deras liv under tjugo års tid, mellan Kungsberget och Sandviken. Det är en bitvis dramatisk historia, skriven med stor insikt och inlevelse. Men ändå är den övergripande känslan som jag får när jag läser en enorm hopplöshet. Ska det verkligen vara så sorgligt, så hemskt att leva? Alla dessa människor som vill så mycket kontakt, men aldrig når fram till varandra. Det värker i mig.
Så nej. Jag trivdes inte med den här boken. Men det betyder inte att den var dålig. Det var bara jag som inte orkade med.
Katja Malmborg 