Igår medan jag satt och målade krukor i köket, lyssnade jag på Sara Stridsbergs sommarprat. Sara Stridsberg är en fascinerande författare, och hennes sommarprogram var så vackert. Hon pratade bland annat om författarskapet, vad skrivandet gör med en människa. Att det liksom tar oss ur oss själva.
Jag vet inte riktigt hur kopplingarna i min hjärna gick där, men av någon anledning fick dessa filosofiska resonemang mig att tänka på Katja, 13 år, liggande i en konstnärligt snidad himmelssäng i trä, i en trång lägenhet i ett trevåningshus vid en smal gränd i ett monsunfuktigt Stone Town, Zanzibar. Det var nämligen där jag läste Sofies värld av Jostein Gaarder för första gången. Sofies värld är förmodligen den enskilda bok, av alla de hundratals böcker som jag har läst i mitt liv, som påverkat mig mest. Det är som en ungdomsthriller och en genomgång av den västerländska filosofins utveckling från antikens Grekland till idag i en och samma bok – och för mig blev det en ögonöppnare. Efter att ha läst den lovade jag mig själv att aldrig stelna, att alltid vara nyfiken och våga utmana både mig själv och andra.
Det var även där, i samma veva, som jag bestämde att jag skulle bli författare. När det beslutet togs är inte lika lätt att avgöra, ifall det redan var ett och ett halvt år tidigare då jag plötsligt en dag fick inspiration och började skriva på en novell, på altantrappen till huset i Babati, Tanzania, eller ifall det var ett par månader efter Zanzibarsemestern, när jag befann mig på strandorten Civitanova i Italien och gjorde min vän Paulina frustrerad för att jag inte kunde släppa fantasytriologin om Aeriel och Mörkängeln av Meredith Ann Pierce ifrån mig, bara för att bli så besviken över slutet att jag bestämde mig för att skriva en helt egen fantasyhistoria, där slutet var mindre hjärtekrossande stoiskt. Någonstans där, mellan Babati och Civitanova, växte övertygelsen, och av någon anledning känns just den där veckan på Zanzibar med Sofies värld som det avgörande ögonblicket. Det kändes som att jag hade hela världen vid mina fötter.
Och nu undrar jag: Vart tog hon vägen? Den där trettonåriga flickan med hela världen för sina fötter, hon, som skulle bygga hela universum med sina ord? Vart tar den överhuvudtaget vägen, barnets känsla av att allting är möjligt? Hon och hennes förmåga tycks ha försvunnit någonstans på vägen. Numera känns det mest som att jag står och stampar.
Katja Malmborg 