Det har nästan blivit en tradition. Jag sommarjobbar i en reception, och läser Mark Levengood för att få de semesterlugna timmarna att flyta på lite smidigare, roligare. Och kanske kan man kalla hans bok Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig för en krönikesamling. Den utgörs av små berättelser från livet, små exempel på tillvarons absurditet, allt det roliga, vackra, otroliga, bisarra som vi alla är med om, dagligen, om vi bara vet var och hur vi ska titta.
Det är det som jag tycker så mycket om med Mark Levengood. Han skriver om små, anspråkslösa händelser men lyckas tack vare sitt öga för detaljer visa hur livet är fullt av små äventyr och mirakel. Fast inte på det där sötsliskiga, självgoda sättet som ofta förekommer i såna här “kloka” böcker, läsning som gör åtminstone mig smått illamående. Nej, han har också ett gott mått ironi och försöker inte göra saker större eller vackrare än vad de är. Världen är full av meningslösa strävanden, olycka och det blir sällan som vi tänkt oss. Och det finns också med.
Men jag tror, att det som talar till mig så innerligt, det är hans förmåga att förmedla hopp. Och att med glimten i ögat ta både motgångar och medgångar. Att han, utan onödiga krusiduller, visar att man med självdistans, hängivenhet och humor kan ta det mesta i livet. Och att det är få situationer, oavsett hur hopplösa de ter sig, som inte kan bli åtminstone lite lättare att stå ut med ifall man kan skratta åt dem.
Katja Malmborg 