Det var ju heller inte meningen, att jag skulle låna ytterligare en bok av Catherynne M. Valente. Det där specifika biblioteksbesöket skulle bara innehålla lån av böcker från listan, klassikerna, böckerna som en sån person som jag försöker bli Borde Ha Läst. Ni vet. Men den låg bara där, på bordet så lockande presenterat, Nya böcker! Låna gärna! och jag var bara tvungen. Bara titeln gjorde mig både varm och pirrig. The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making. Är det inte något magiskt, redan där?
Och självklart fortsätter det lika sprudlande. Flickan är September. Hon har tröttnat på sitt lugna liv i Omaha, så när den gröna vinden, en liten grönklädd herre, flyger förbi hennes fönster på en leopard och frågar henne ifall hon vill följa med till Sagolandet (Fairyland), stiger hon genast ut genom fönstret och sätter sig bakom honom på den stora kattens rygg. Hon hinner inte ens skriva en förklarande avskedslapp till sin mamma.
Det är början på Septembers fantastiska, fasansfulla äventyr i Sagolandet. Där träffar hon två häxor och blir sänd på ett uppdrag: hon ska stjäla tillbaka häxornas träsked som den onda Marquessen stulit från dem. Under sökandets gång träffar hon wyveraryn A-through-L, vars mor var en wyvern (en sorts tvåbent, drakliknande, eldsprutande varelse med röda fjäll och vingar) och vars far var ett bibliotek. Han blir Septembers mycket belästa följeslagare, och tillsammans reser de genom Sagolandet och möter alla sorters varelser, snälla, förrädiska, listiga, oberäknerliga, kärleksfullt hängivna och fullkomligt galna.
Det är en jakt i ett makalöst landskap, fullt av överraskningar, där ingenting fungerar så som vi är vana vid – men för September blir det också en resa in i henne själv. Hennes uppfinningsrikedom sätts på prov, hennes mod och envishet och till och med hennes förmåga till kärlek. Och det är däri sagans själva storhet ligger. Den innehåller inte bara alla element som en saga ska ha: ett äventyr, hisnande faror och en ond härskarinna som September måste överlista för att rädda Sagolandet. Den behandlar även existensiella frågor och innehåller stor livsvisdom, så finurligt sammanflätat i all spänning att läsaren knappt märker vilka stora lärdomar hon fått sig till livs.
Och är det inte så som riktigt bra barnböcker bör skrivas? Barn vill, lika lite som vuxna, bli skrivna på näsan. Många barnböcker är så uppenbart uppfostrande att det är helt omöjligt att uppskatta själva historien. Barn är rebeller, barn vill testa gränser, bryta konventioner – och det ska de få göra. Men samtidigt skulle det vara som upplagt för katastrof att släppa alla ungar bara vind för våg att upptäcka livet helt själva. Det är här som September är så fantastisk: hon är orädd och uppfinningsrik, handlar helt efter eget huvud och ibland går det fruktansvärt fel – och då är hon inte sen att lära av sina misstag, och lyssna på råd från de udda och otroliga men på sina sätt visa karaktärer som hon möter i Sagolandet. För det är där som uppfostringen behövs, tror jag, i att tolka konsekvenserna av våra handlingar. Urskilja sensmoralen, om du så vill. För vad är livserfarenhet, om inte en växande mängd empiri för att med ökande säkerhet kunna bestämma orsak och verkan i ett händelseförlopp, och att med grund i detta lägga fram hypoteser om framtida händelser?
Jag märker att mitt resonemang flyter iväg. Jag ber om ursäkt. Så upp över öronen är jag i den här boken, att jag helt enkelt inte kan behärska mig. För det kan jag säga, att The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making är en saga som kan trollbinda både små och stora barn, oavsett ålder. Jag är kär. September har blivit, tillsammans med Pippi och Lilla My, en av mina kaxiga, feministiska husgudinnor.
Katja Malmborg 