Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie utspelar sig under 1960-talet i Nigeria, som ligger i västra Afrika. Mellan 1967 och 1970 utspelade sig där ett krig, Biafrakriget, och det är denna blodiga och brutala priod i landets historia som utgör ramen för romanen. Vi som läsare får glimtar av det politiska förspelet innan kriget, de koloniala resterna som ligger och skaver mot ännu äldre kulturella motsättningar och missförstånd och hur till synes små händelser till slut ledde till massakern på igbobefolkningen i norra Nigeria, självständighetsförklaringen av Biafra i södra Nigeria (där igbofolket traditionellt bott och var i majoritet) och till slut det våldsamma kriget som bröt ut, med svälten som kanske främsta krigsföringsmetod. Det är inte ett lätt förlopp att gestalta, men Adichie försöker inte heller göra det enkelt. Istället för att försöka förstå, ger hon läsaren en möjlighet att uppskatta hur komplex kopplingen mellan orsak och verkan är i ett samhällsbygge, speciellt i en region som Afrika söder om Sahara (där den främsta sammanhållande faktorn är den gemensamma koloniala historien). Att det ibland kanske inte går att helt förstå hur ett krig kunnat komma till, men att detta är något som människor måste leva med i generationer efteråt, att det är ett sår som kanske känns mer än vad det kan mätas och räknas. Men att det oavsett inte får glömmas.
Half of a Yellow Sun är en bok om ett krig. Men den är också så mycket mer. Det är en bok där kriget bara är en av alla förvecklande faktorer, en planet i ett solsystem vars centrum, den stora dragningskraften, är kärleken. Hur underligt den kan bete sig. Hur den kan göra oss till dess slavar, samtidigt som den kan göra oss både modigare och fegare än vad vi någonsin trodde att vi skulle kunna bli. Hur den får oss att handla tvärt emot både förstånd och konvention, men också hur den, satt på sin spets, kan göra oss hela, kan få oss att förlåta, att växa, att överleva. Och inte bara den romantiska kärleken, nej, Adichie söker inte värdera kärleken oavsett om den är till en partner, ett barn, en vän, en likasinnad eller en fiende. Kärleken är, och den är enorm.
Det här är, vad jag skulle vilja kalla, en episk roman. Både till omfånget och till innehållet. Vi får följa en mängd karaktärer i deras liv, i smått och stort, under ett decenniums tid och det hade så lätt kunnat bli bara fruktansvärt förvirrande. Adichie har åtagit sig ett ofantligt lass att bära. Men hon klarar också av det. Med talang, precision och enorm skicklighet lyckas hon hålla ihop hela detta drama och lämnar åtminstone mig med känslan av att ha vuxit, av att ha lärt mig något om vad det är att vara människa.
Half of a Yellow Sun är ett mästerverk. Värd varenda sekund det tog att läsa den.
(Att den publicerades när Adichie var endast 29 år gammal gör ju saken bara ännu mer förbluffande. Att hon med sådan insikt kan skriva om så många olika sorters människor, ur så många olika skalperspektiv i det mänskliga livet – en förmåga som de flesta andra författare tillägnar sig genom så många fler års livserfarenhet, om de någonsin gör det – skvallrar om en riktig mästare. Jag känner avund, och är fylld av vördnad.)
Katja Malmborg 