I klassikeravdelningen på PunktMedis (Medborgarplatsens ungdomsbibliotek) stod den lilla boken Singoalla av Viktor Rydberg på tipshyllan när jag kom dit en regnig eftermiddag för att göra mitt traditionsenliga sommarstorlån. Det föll sig lite lustigt så, att jag tidigare under dagen hade suttit och läst Bergets döttrar, vari en av karaktärerna funderar över just Erland Måneskölds och Singoallas tragiska öde. Det hade gjort mig nyfiken, och nu när den lilla boken stod där så lägligt, så kunde jag bara inte låta bli. Som så ofta med mig och böcker.
Men jag vet inte, jag, om det var ett så lyckat impulslån den här gången. Singoalla känns som ett praktexemplar av romantikens mest motbjudande fallenhet för tragik, fastän boken är utgiven så sent som 1857. Romantiken som epok skulle ju ha övergått i realismen under 1830-talet, men så är vi ju alltid lite efter här i Sverige.
Det är en berättelse bestående av ett ytterst tragiskt kärleksöde, romantiska naturskildringar, kristendom som sätts mot hednatro, de listiga, förrädiska, mörkögda männen av vandrarfolket som får stå för ondskan, och mitt i allt detta den rena, oskuldsfulla unga hednakvinnan som blir förkroppsligandet av det goda och vackra och oskyldiga. Allting inflätat i historien om förälskelsen mellan riddarsonen Erland Månesköld och Singoalla, den mörkögda dottern till vandrarfolkets hövding, och deras korta kärlekssagas dramatiska upplösning och tragiska slut.
Förlåt mig, men det känns pubertalt. Som någon som brett på alldeles för mycket smör. Eller kanske snarare något bitter, säg crème fraîche. Svulstigt, är vad det är. Det gör mig illamående. Men så var jag heller aldrig tonåringen som kunde uppskatta Den unge Werthers lidanden. Istället gjorde den överdrivna tragiken och idealiseringen av den vackra, oskuldsfulla kvinnan mig bara irriterad. Samma reflexer sitter i än. Jag tycker inte om Singoalla.
Katja Malmborg 