Jag har ju någon idé för mig, att jag ska läsa klassiker, att det liksom finns en viss grupp böcker som är nödvändiga för en tillfredsställande personlig utveckling. Eller helt enkelt bara bevis för att jag är en Obegripligt Intellektuell Person.
Hur som helst, en av alla dessa böcker är Little Women av Louisa May Alcott från 1868, inte för att den skulle vara så fantastiskt intellektuell precis men för att den ändå tillhör någon sorts allmänbildning. Tror jag. Den hänvisas åtminstone ofta till. Det är ett sorts referensverk. Alltså måste jag läsa den. Och det gjorde jag, sittande i hängmattsstolen på sommarstugans veranda.
Vilken bok! Maken till moraliserande, kristen, lillgammal och otroligt välmenat uppfostrande berättelse har jag väl aldrig läst. Översätt Pippi Långstrump till tvärtomspråket, och du får Little Women, ungefär. Nåja, inte riktigt. Mittenflickan Jo’s pojkflickighet liknar på sätt och vis Pippi, och om man väl kan bortse från de fruktansvärt förnumsiga och kristna sensmoralerna i slutet av varje kapitel, så är det faktiskt något bedårande över den här barnboken. För den har trots allt något väldigt vackert att förmedla: kärlek. Och då inte den romantiska kärleken, som så ofta figurerar i de historiska romanerna jag läser (och rent allmänt i litteraturen också, om jag tänker efter), utan den systerliga kärleken. Kärleken som man känner i en familj, både den som man föds in i och och till de människor som läggs därtill under årens lopp. Och den har något vackert, i sin oskuld och barnslighet, något som gör att jag ändå inte kan låta bli att sitta där och le även genom de allför tydliga uppfostringsmetaforerna.
Så ja, det är en söt bok. Det är verkligen något speciellt med familjen March och dessa fyra systrar som leker och lär och växer upp i 1800-talets borgarklass i USA. Jag engageras i deras liv, känner för dem, blir berörd. Jag skulle inte läsa den för ett barn. Men jag, som vid tjugotre års ålder kan anses vara färdiguppfostrad och hur som helst redan förstörd och oemottaglig för bokens mer kvävande predikningar, kan värja mig från det jag inte vill ha och bara njuta av dessa påhittiga flickors små äventyr. Det är ju ändå en genre som det är omöjligt att misslyckas med i Katjas litteraturuniversum: Det historiska kvinnoporträttet. I detta fall fyra.
Katja Malmborg 