Nu är det ju så att denna blogg är skriven på svenska, och dessutom inte särskilt välbesökt. Vilket förmodligen innebär att chansen att någon som råkar läsa den dessutom kan finska inte är särskilt stor. Så att jag skriver om just denna specifika läsupplevelse här är kanske inte så produktivt. Anja Snellmans debutroman Sonja O. kävi täällä finns nämligen inte översatt till svenska (åtminstone inte enligt vad jag lyckats luska fram efter min snabba internetsökning). Och det kan jag nog förstå. Det är en roman som är både tidsmässigt, geografiskt och språkmässigt begränsad, i den meningen att den är som ett ögonblicksporträtt av period, en anda och dessutom som ett fingeravtryck av författaren själv. Hennes språk är uppluckrat och eget, det följer få grammatiska regler om meningsuppbyggnad och interpunktion, och som sverigefödd halvfinska var det ofta som jag tappade bort mig helt.
Samtidigt är den fräsch (trots att den gavs ut 1981), klarsynt, rå, humoristisk fruktansvärt ärlig och full av självironi. Och av alla de romaner skrivna av unga kvinnor under 1970- och -80-talet som jag har läst (oftast med den sexuella frigörelsen som huvudtema), så måste jag säga att den här är den som tycks ha mest självinsikt. Det handlar inte bara om att knulla runt. Det finns mer, precis under ytan.
Ja, den här boken är på alla sätt ett fascinerande exemplar bekännelselitteratur. Om du råkar behärska finska flytande, så rekommenderar jag den verkligen. Om inte, så finns det andra böcker av Anja Snellman som översatts till svenska. Det kan ju alltid vara en tröst.
Katja Malmborg 