När jag gick upp för Götgatsbacken från Slussen mot Medborgarplatsen igår efter jobbet, kom en ung kvinna fram till mig. Hon presenterade sig som en trend spotter från London och förklarade att hon var i stan för att fotografera Stockholm street fashion. Och sen frågade hon, hör och häpna, ifall hon fick ta ett kort på mig.
Jag hade min fantastiskt gräsgröna cheerleaderjacka som jag köpte för 3 spänn på loppmarknaden i El Alto, Bolivia, på mig. Färgen är verkligen extrem, och tyget är fruktansvärt glansigt och modellen som en ballong. Jag bär den ironiskt – hela cheerleadingkulturen i USA tycks mig absurd. Och så tycker jag ju om färg. Och att blanda. Jag har på mig det jag har lust med (vilket vissa dagar innebär det som råkar ligga framme). Jag har alltid känt en vag sorts avesion mot mode.
Men, tydligen kan man hänga med ändå, av misstag. Bara man klär sig tillräckligt eget tillräckligt länge, så kommer modet förr eller senare utpeka en som inne och kanske till och med avant garde. (Medan man restena av tiden är fruktansvärt ute, men vad gör väl det?)
Katja Malmborg 