För en sommararbetande receptionist är bibliotekets utlåning av e-böcker den bästa nymodigheten som kommit sen persondatorn introducerades för de stora massorna. På somrarna tenderar det nämligen att finnas en del tid att ta död på, mellan besöksruscherna. Tio minuter här och där när jag bara ska sitta och vara beredd på att vara representantiv och hjälpsam. Att strösurfa tröttnar åtminstone jag snabbt på, det får mig att känna mig så degig i huvudet, och när besökarna sen väl kommer (i stora grupper såklart, så att jag måste hantera fyra, fem sällskap parallellt) så har hjärnan liksom såsat ner sig och hänger inte med.
Nej, då finns det inget bättre än att kunna sitta och läsa en bok där på datorskärmen, hålla hjärnan alert och ändå se prydlig och aktiv ut för dem som går förbi.
Och som om förträffligheten inte hade fått nog, råkade jag se en nyutgåva av Elin Wägners Norrtullsligan i Pocket Shops skyltfönster på väg till jobbet häromdagen. Den såg så söt ut, och Wägner har jag ju hört talas om. Så när den lilla andningspausen mellan klockanettbesökarna och klockantvåbesökarna kom, lånade jag hem e-utgåvan av denna lilla bok från 1908 och började läsa. En liten bok om fyra kontorister, det kändes nästan som om jag satt och läste en bok som beskrev min egen arbetssituation. Fast ändå inte. Det är ju ändå 103 år sen den skrevs…
Den handlar som sagt om fyra kontorister som delar på två rum på Norrtullsgatan, under en period när kvinnor precis börjat ta sig in på de diverse kontoren i Stockholm – rum som tidigare varit helt förbjudna för kvinnor att vistas i, för att tala geografi. Inställningen till dessa kvinnor var kluven – om de var familjeflickor, med en pappa som försörjde dem, med kontorsjobbet mest som ett sätt att komma ut i världen lite innan äktenskapet, då var det inga problem, men kvinnorna som sökte sig till kontoren som ett sätt att försörja sig, de var däremot mycket mer krångliga att förhålla sig till. De självständiga, ogifta kvinnorna, ofta från borgarklassen, som tog sig friheten att bli ekonomiskt oberoende, de utgjorde en störning för den tidigare så stabila familjestrukturen. De stod helt utanför den.
Eller det är åtminstone det intrycket som jag får efter att ha läst Norrtullsligan. Det är en kort bok, men den innehåller mycket och dess enkla språk gör den lätt att ta till sig. Det är som ett porträtt av ett ögonblick i Stockholms historia, i början av en social revolution som fortfarande inte nått sitt slut. Och det som jag tycker är så befriande med den här, jämfört med senare exemplar av den här sortens feministiska kvinnoporträtt, är att Elin Wägner inte moraliserar. Det finns en förståelse för konfliken i dessa unga kvinnor, kampen mellan att å ena sidan vara självständig och fri, men å andra sidan längta efter familj och hem. Hon lyckas gestalta att valet mellan dessa inte är lätt, och hon visar förståelse och överseende för sina karaktärer, oavsett vad de väljer. Många andra liknande böcker som jag har läst, ofta skrivna senare under 1900-talet, är så hårt dömande mot kvinnorna som väljer hemmet framför friheten, som om det enda som skulle kunna leda till ökad jämställdhet vore att kvinnor levde utan både barn och män. Elin Wägner visste att det inte är så enkelt.
Katja Malmborg 