Jag har under våren, förmodligen inspirerad av mina matematikstudier, gått och funderat på varför jag inte tar och blir civilingenjör istället. Dessa funderingar grundar sig förmodligen i den försiktigt gnagande oron att en examen i geografi eventuellt inte är så meriterande på arbetsmarknaden. Jag menar, vad lär jag mig egentligen, som skulle kunna komma vår nyliberala vinstdrivna världsordning till gagn? Jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna tjäna pengar på mig, med den inriktning jag nu valt i mina studier.
Men civilingenjörer behövs överallt. Jag skulle kunna bli vatteningenjör. Utan problem. Jag har lätt för matte, och om det är något jag kan så är det att plugga. Att klara av att ta en examen skulle inte vara några problem. Men sen då? Vill jag jobba som vatteningenjör?
Jag drar mig till minnes någonting jag läste förra våren under ett moment om resursutnyttjande och människans påverkan på miljön. Det var ett kapitel om ökenspridning, där de beskrev att tvärtemot vad många tror, så är inte ökenspridningen något som sker latitudiellt. Det är inte en våg som rör sig söder- och norrut från Saharaöknens mitt. Istället sker det runt bosättningar, ställen där människor håller till. Forskning visade att det särskilt var runt nybyggda brunnar som växtligheten försvann och öknen kunde sägas ha tagit över. Efter ytterligare efterforskningar visade det sig att det i dessa områden bott människor i tusentals år, som levt under de rådande förutsättningarna, vandrat med sina djurhjordar och lärt sig att ta vara på det ytterst lilla vattnet som fanns. Men när västerländska biståndsorganisationer kommit och grävt brunnar åt dem, för att säkra deras vattentillgång, hade reaktionen hos de djurhållande människorna varit att nu när det fanns mer vatten, kunde de föda upp fler djur. Fler djur innebar större tryck på den lilla vegetationen som fanns, och detta tillsammans med den sjunkande grundvattennivån (orsakad av de nya brunnarna) ledde till att växterna gradvis försvann. Så kallad överbetning. Det här gick att se på flygbilder som stora kala cirklar runt brunnarna.
Det var alltså inte klimatet som orsakade ökenspridningen. Man skulle kunna säga att det var djurhållarna som gjorde det, men jag skulle istället vilja påstå att det var en dålig förståelse för hur naturliga och kulturella förhållanden hade samspelat i dessa områden under årtusenden. Biståndsorganisationerna hade skickat ner vatteningenjörer för att borra brunnar, men inte förstått att ta reda på vad vattnet betydde för människorna som bodde där och hur den ökade tillgången på vatten skulle komma att påverka dessa samhällen. Djurhållarna hade bara handlat som de alltid gjort: anpassat antalet djur efter tillgången på vatten. Det förstod inte den fundamentala skillnaden mellan konsumtion av regnvatten och av grundvatten.
Om jag ska känna efter ordentligt, så är det där min övertygelse ligger. Självklart behöver världen ingenjörer och fysiker och kemister och andra tekniskt- och naturvetenskapligt kunniga personer, de är nödvändiga för att vi ska kunna ta oss ur den prekära situation vi försatt vår värld i. Men, för att vi inte ska sätta ytterligare krokben för oss själva, som i exemplet med ökenspridningen, behövs det också personer som kan förstå dessa olika dicipliners framsteg i en social kontext, utanför deras isolerade laboratorium. Det är där geograferna kommer in. För, vi kanske inte blir experter på en specifik sak, så som biokemister eller nanofysiker eller, för all del, vatteningenjörer – men vi lär oss att se samband, tänka rumsligt och interdiciplinärt. Vi lär oss att tala både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Vi kan hjälpa till med att bygga den där länken mellan natur och samhälle som är så viktig för att de båda ska kunna hjälpa varandra, och inte stjälpa.
Världen behöver geografer. Därför ska jag inte bli ingejör när jag blir stor.
(Sen, om det finns någon som vill betala för mina kunskaper, det får jag ta när den dagen kommer…)
Katja Malmborg 