Natalia hade pratat i veckor om romanen North and South av Elizabeth Gaskell, både boken och BBC-filmatiseringen. När hon så till slut hade med sig boken och bokstavligen tryckte ner den i min hand när vi skulle ha filmkväll i söndags, kunde jag ju bara inte låta bli. Så jag började läsa.
Och jag liksom fastnade.
I boken. Den victorianska miljön. Komplikationerna. Hur så små detaljer får så mycket utrymme. Den skickliga språkanvändningen. Engelska författare under 1800-talet kunde verkligen konsten att sammanfoga ord i omständiga men ändå fullt läsbara meningar. Robust, men ändå så graciöst. Det var någonting som de kunde på den tiden, konsten att skriva. Och handlingen också. Dessa historier, de olika karaktärerna, deras liv. Det är en helhet som ska berättas, och det är det som jag tycker så mycket om med böcker från 1800-talet, gärna England. Jag fastnar, helt enkelt.
Sen kanske kärlekshistorien skulle behöva lite mer kött på benen, förankras lite bättre, huvudpersonerna tilltalar mig inte riktigt och språket är ju inte på långa vägar lika delikat och iakttagelserna lika bitande ironiska som hos Jane Austen. Men det vägs åtminstone delvis upp av det sociala engagemanget. Här är det inte bara aristokratin som gestaltas, utan även arbetarklassen och bönderna. Något ganska tidstypiskt för böcker från mitten av 1800-talet, om jag inte misstar mig.
Det är helt klart en läsvärd bok. Inte den bästa i sin genre, men ändå tillräckligt. Det är en bok som det går att försvinna i, för en stund.
Katja Malmborg 