Jag vet att jag har skrivit, vid flera tillfällen, att jag känner en stark motvilja mot en viss sorts manliga författare. Att deras böcker bara gör mig irriterad. Författare så som Jack Kerouac och Jean-Paul Sartre. Men att bara säga att de är män är nog att göra det alldeles för lätt för mig. Och, framför allt, så är det egentligen emot den världsuppfattning som jag åtmistone utger mig för att ha: att skillnaden mellan män och kvinnor i stor utsträckning är kulturell när det kommer till de flesta sysselsättningar i vårt moderna samhälle. Det gör ju mitt gnäll på vissa manliga författare väldigt inkonsekvent. Det jag snarare borde skriva, är kanske istället ‘jag känner en stark motvilja mot vissa författare’. Men hur intressant skulle det vara att skriva en sådan sak? Fullkomligt intetsägande. (Sen kan man ju mena att i och med de dominerande könsroller som vi har i vårt samhälle idag, blir det ändå relevant att tala om ‘män’ och ‘kvinnor’ som en del av ett socialt system, men det är en helt annan, lång diskussion.)
Självklart finns det manliga författare som jag tycker mycket om också. Ta Jonathan Safran Foer, till exempel. Eller Jonas Hassen Khemiri. Förra veckan hörde jag en intervju med Daniel Sjölin på radion, där han berättade att han inte tänker skriva några fler böcker. Det gjorte mig riktigt nedstämd. Hans Världens sista roman är fantastisk. Så. Där ser ni. Tre manliga författare vars böcker får mitt hjärta att slå lite extra hårt.
Men det fick mig att tänka. Dessa manliga författare som gör mig så fruktansvärt irriterad. Dessa manliga författare som jag fullkomligt avgudar. Är det bara manliga författare som får mig att känna sådär starkt? Har jag ingen relation alls till någon kvinnlig författare?
Jag kunde verkligen inte komma på något. Det förskräckte mig. Var jag verkligen så diskriminerande mot mitt eget kön, inom något som är så otroligt centralt för mig som litteratur? Tills det slog mig: Det är fel fråga att ställa. Det är inte de kvinnliga författarna det är fel på. Det är mig.
Låt mig förklara: Jag är uppfostrad av en mor som tillbringat största delen av sin yrkeskarriär åt att kämpa för kvinnors rättigheter i den globala södern, en far som lärt mig att älska böcker och musik ganska urskiljningslöst, och tre mostrar som med sina mycket självständiga och individuella sätt satt sin prägel på mig. Min mamma tillhör dessutom en grupp väninnor som har en väldigt nära relation till varandra och som på olika sätt fungerat som ställföreträdande mödrar åt mig när behovet funnits. Utöver dessa tidiga infulenser har jag min svensklärare under högstadiet, Magdalena, som var övertygad feminist och den person som introducerade ord såsom genus, könsroller och patriarkat till mitt ordförråd. Det finns nog ingen annan person, utanför min familj, som har påverkat mig så starkt som Magdalena.
Med den här kombinationen av människor omkring mig, skulle jag vilja påstå att min världsbild från uppväxten inte riktigt ser ut som många andra unga svenskars. Jag växte upp med Pippi, Madicken och Ronja, Robyn och Spice Girls. Jag hade läst Maria Wine innan jag hört talas om Arthur Lundkvist. För mig har Martinson alltid varit Moa, inte Harry. Jag hade en grundläggande uppfattning om Simone de Beauvoirs teorier långt innan jag förstod vilket stort anseende Jean-Paul Sartre hade. Alltså, onödigt långt och omständigt sagt (min vana trogen): I min värld var kvinnorna normen. Och är fortfarande. Jag skulle aldrig, som svenska akademien, beskriva Doris Lessing som “den kvinnliga erfarenhetens epiker”, för mig skulle det vara alldeles absurt (på samma sätt som “den manliga erfarenhetens epiker” förmodligen aldrig skulle förekomma i en nobelprismotivation – den manliga erfarenheten är ju den allmänmänskliga).
Jag vet att det är omvända kort. Att kvinnan som norm inte är bättre än mannen. Men nu är jag åtminstone medveten om det. Och förhoppningsvis ska jag sluta irritera mig på de manliga författarna, och istället specificera mig till August, Johann Wolfgang och Ronnie.
Katja Malmborg 