lördagsfix

Det är ett så typiskt beteende. Idag har jag en förmiddag utan några måsten. ÄNDÅ gick jag upp sju, tog på mig gympadojorna från New York som snart är mer hål än skor (kanske inte så konstigt, jag var i New York 2004), satte upp mitt snart flätningsbart långa hår och sprang ett varv runt Skarpnäck.

För det ger en så bra start på dagen. Att springa. Min tanke var att jag skulle skapa en god grund för att skriva. Det var förmiddagens plan. Att skriva. Och nu sitter jag här, klockan är över ett och jag har gjort precis allt förutom att skriva.

Jag har vattnat blommorna. Jag har plockat torra blad från ormbunken.

Jag har bakat en tårta. Jag har fyllt diskmaskinen.

Jag har dammat av pianot, bokhyllorna, byråerna. Jag har städat mitt skrivbord. Jag har hängt in rena kläder i garderoben och slängt smutsiga i tvättkorgen.

Det är så typiskt mig. På sistone. Som att jag behöver fullkomlig harmoni runt mig för att kunna skriva. Inga papper som ligger och skräpar, inga kläder på golvet. Inga smutsiga tallrikar i diskhon. Att jag måste få alla måsten avklarade, innan jag har ro att sätta mig ner och skriva.

Problemet är bara att när jag väl gjort alla de där små sysslorna som hör vardagen till, har de tre timmarna jag hade över gått och jag måste åka till jobbet, eller gå till träningen, eller sova. Jag lyckas aldrig skriva.

Nu är diskmaskinen färdig.