När jag var liten tittade jag alltid på barnprogrammen på ettan på lördagsmorgnarna. Under en period visades det, sist bland barnprogrammen, en tecknad serie om asagudarna. Jag var nog egentligen för liten för att se på den, de fornnordiska historierna var brutala och inte särskilt barnanpassade. Men jag fascinerades av dem. Denna tvetydiga kamp mellan ont och gott, hjältarna som med magi, list och rå styrka tog sig igenom sina äventyr, bara för att i nästa avsnitt vara skurken. Jag tror att det var där någonstans, under de lite för sena lördagsmorgnarna, som en gnista hos mig tändes, det som senare kom att utvecklas till mitt intresse för myter, religion och fantasy. Helt enkelt världar som är mer än vad de verkar.
Asahistorierna har alltid legat mig lite extra kärt om hjärtat efter den där barndomsfascinationen. I tonåren fann de mig i den fantastiska, svenska fantasytriologin om Matilda av Gull Åkerblom. Och nu är de här igen, i Neil Gaimans stora bok American Gods.
American Gods handlar om Shadow, en man som efter att ha blivit släppt från fängelset kommer ut i friheten, bara för att inse att han inte har något hem att återvända till. Som av en slump hamnar han bredvid den mystiske Mr Wednesday på flyget och blir erbjuden ett jobb. Det blir början på en lång resa genom USA, både geografiskt och andligt, och som sin guide har Shadow Mr Wednesday … eller Oden, som han även kallats.
Själva konceptet med boken är ‘Vad hände med gudarna när utvandrarna kom till USA?’. De följde med, såklart, men sen då? Vad händer med en gud när ingen längre tror på den? Och kan människan verkligen vara helt utan gudar, eller byter sakerna vi tillber bara skepnad? Den här boken är som en meandrande flod genom ett landskap av gudar och sagoväsen, som på ett snirkligt sätt söker ta sig längst in i den amerikanska själen. Och jag vet ärligt talat inte om den någonsin kommer fram. Jag kan inte påstå att jag riktigt vet vad den här boken handlar om. Vad själva kärnan är. Den liknar de spretiga gamla myter som den hämtat sina karaktärer ifrån, och jag finner det så lugnande på något sätt. Det här är en berättelse som ville bli berättad, men det är också en berättelse som behöver mogna i läsaren. Och jag tror, att i slutändan är de insikter som växer fram ur läsningen olika för varje läsare som tar sig igenom den. Det är det som gör den stor.
Och lite extra kul är det ju att det är just Oden som är Shadows och läsarens guide in i den amerikanska själen. Jag kan dra många paralleller till de gamla fornnordiska myterna, och nörden i mig riktigt myser av det. Minnena från barndomens lördagsmorgnar sitter fortfarande i.
Katja Malmborg 