den där sortens (manliga) konstnärer

Jag har funderat lite på det där med Dickens, eller kanske snarare det intrycket jag fick av honom genom Girl in a Blue Dress. Mitt intryck av honom följer ett mönster som jag kanske lite för ofta tycker mig kunna se hos manliga författare och musiker och konstnärer. Det där gemensamma karaktärsdraget av enorm egocentrering, excentricitet, charm, förmåga att väcka känslor hos andra och på så sätt dra dem till sig, men utan en tanke på vad denna lek med deras känslor skulle kunna leda till. En sorts hänsynslöshet.

Men det stör mig att jag bara får denna känsla från manliga konstnärer. Jag har svårt att förlika mig vid tanken att det skulle vara en del av det manliga könet att vara så egocentrerad och karismatisk och ur detta kunna skapa så stor konst. Ja, för det är en annan sak som dessa män har gemensamt – de har alla skapat fantastisk, odödlig konst.

Så slår det mig. Det handlar inte om att dessa egenskaper och färdigheter skulle vara begränsade till ett av könen. Det handlar, tror jag, snarare om möjlighet att utöva. För vad har dessa män som jag känner sån motvilja emot alla gemensamt? Jo, de har alla haft kvinnor omkring sig – hustrur och beundrarinnor som kunnat ta hand om deras vardag och smörja deras egon så att de i sin tur kunnat koncentrera sig på att skapa. Vad har kvinnorna med samma talanger och hänsynslösa karaktärsdrag kunnat göra? Inte har det funnits några män som kunnat ta hand om deras vardag. Istället har de förpassats till glömskan, eller i vissa fall till galenskapen, som Emily Brontë och artonhundratalets hysterikor.

Det är inte frågan om kön. Det är frågan om sociala strukturer som möjliggjort för vissa och omöjliggjort för andra. Men idag, när det inte längre är så fruktansvärt otänkbart att en man skulle kunna sköta barn och hushåll medan kvinnan skrev eller komponerade eller målade, kanske vi kommer att få se ungefär lika många fullkomligt odrägliga, men ack så begåvade kvinnliga konstnärer som manliga.