Gaynor Arnolds roman Girl in a Blue Dress är inspirerad av Charles och Catherine Dickens äktenskap. Den handlar om Dorothea Gibson och hennes make, den stora författaren, the One and Only, Alfred Gibson (eller en fiktiv Dickens, om man så vill). Boken börjar med att Dorothea sitter ensam i sin lilla lägenhet, medan hela London är ute på stadens gator och tar del i den stora författarens begravningsprocession. Dorothea är inte inbjuden. Dorothea och Alfred har nämligen inte talats vid på tio år. Men innan det hade de varit gifta i tjugo och fått åtta barn tillsammans.
Hela utgångspunkten är som upplagd för ångest. Hundra sidor in, med en växande frustration över livets orättvisa och särskilt egocentrerade (manliga) konstnärers destruktiva makt över sina nära och kära, slog det mig att jag ju inte har någon som helst relation till Gibson (alltså Dickens). Ett par filmatiseringar har jag väl sett, men jag har aldrig läst något och som svensk är han inte heller en del av min kulturella uppväxt. Så varför plågade jag mig själv med att läsa om vilken karismatisk, manisk, känslomässig berg-och-dalbana han var, och hur han utnyttjade sin dragningskraft på sin omgivning till att mjölka känslor att gödsla sina böcker med, utan att inse vilka konsekvenser det skulle få för dem han utnyttjade? Det kunde ju knappast förbättra min syn på en viss sorts (manliga) författare, och kommer jag ärligt talat att kunna läsa någon av hans böcker nu, när jag känner en sån avsmak för honom som person?
Men jag kunde inte sluta, det kan jag sällan. När jag väl börjat, måste jag läsa klart. Och historien fortsätter, Dorothea lever upp under dagarna efter begravningen, hennes barn som hon inte träffat sen Alfred (Dickens) kastade ut henne ur deras gemensamma hem tar upp kontakten igen och det är som att hon plötsligt blir fri från en tio år lång förlamning. Parallellt med tillbakablickar till deras gemensamma liv, får vi följa Dorotheas väg ut i världen igen. Men, likväl, allting kretsar ännu kring Alfred. För hon älskar honom fortfarande.
Och här någonstans tvingas jag att nyansera min bild lite. För, mannen är inte ensam i detta förhållande. Kvinnan, Dorothea, har valt att älska honom, väljer ständigt att fortsätta älska honom, trots alla de små saker med honom som gör henne så ofantligt olycklig. I grund och botten är det här en roman om den otroligt destruktiva kraft som kärleken kan utgöra, om den uppstår på fel plats, vid fel tidpunkt, mellan fel personer. Det får mig att tänka på ett citat ur Andreas Romans bok När änglar dör:
På många sätt så har kärlek visat sig vara en destruktiv kraft. Det finns en viss ironi i det, för en sådan känsla som egentligen bara borde föra med sig glädje och lycka kan också ge liv åt så djupt rotat hat att man dödar för dess skull. Allt måste födas ur något, och ur kärleken föds svartsjukan och åtrån.
Den första associationen till ett sånthär citat är kanske historier som den om kriget i Troja, vars kärna är hur ett älskande par trotsar allt och får ett helt krig att bryta ut som följd. Men den destruktiva kraften kan också vända sig inåt. Den eftermiddagen i sina föräldrars trädgård, då Dorothea förälskade sig i Alfred Gibson, påbörjade hon den långsamma vandringen från att vara flickan i den blå klänningen till att nästan försvinna helt. Det skulle ta tjugo år, och kärleken gjorde att hon inte önskade sig något annat i livet än att göra honom glad och nöjd. Så till den grad att hon nästan utplånade sig själv, rent bokstavligt, i barnsäng. Hans död skulle krävas för att hon skulle kunna bli en person igen. Och ändå, ÄNDÅ, fortsatte hon att älska.
Och jag vet inte vad mer man kan göra. Jag menar, i slutändan kan vi inte bestämma vilka vi älskar. Vi bara gör det ändå.
Så, ja, det blev en riktigt intressant roman till slut ändå. (Om man bortser från de lite väl käcka sista kapitlen.)
Katja Malmborg 