Röda rummet av August Stridberg ska ju vara en av de stora svenska klassikerna, men jag förstår ärligt talat inte storheten med den. Jag antar att det ska föreställa en utvecklingsroman, ung man söker mening och blir vuxen, men det är bara så fruktansvärt rörigt att jag för det mesta bara plöjde igenom utan att registrera. Och sen har det nog vid det här laget blivit ganska tydligt att jag inte har så mycket till övers för böcker av och om unga män (typ, On the road, Catcher in the rye, Den unge Werthers lidanden och så vidare). Det är en genre som jag har svårt att smälta.
Jag förmodar att Strindberg blev skickligare längre in i sitt författarskap, för annars skulle han inte vara värd sitt rykte. Man kan ju trots allt inte ha hur höga krav som helst på en debutroman.
Katja Malmborg 
Strindberg är gäckande… Svårt att få perspektiv på honom.
Men han var ingen nybörjare när Röda rummet kom. Han hade skrivit flera versioner av stordramat Mäster Olof och en mängd prosa innan. Han föddes ’49 så han var 30 år 1879.
Han var fånge i sitt samhälle. Hatade att vara det o provocerade friskt, men slog sig aldrig fri.
Utvecklingsroman är svår att skriva för nån som inte utvecklas 😉
Han blev faktiskt mera formsäker med tiden. Kolla Svarta fanor från 1904 vg prosa jf med Röda rummet, och Dödsdansen 1900 vg drama jf Fadren 1887.
Jag kanske var lite färgad av det jag läst och hört om hans förhållande till kvinnor…
Men ärligt talat, vad var sensmoralen med boken? Att det inte är någon mening med att försöka bryta sig ur den rådande ordningen? Inte särskilt konstruktivt, tycker jag.
Han försökte o försökte o försökte att bryta sig loss (“den evige revoltören” – det var bara det att han aldrig lyckades, o slutade som resignerad o religiös när det gäller filosofi osv. Hatade det bestående, men kunde inte låta bli att imponeras av det o lägga sig platt när det gällde. Han är fortfarande aktuell i o m att det finns så många hopplösa småborgare kvar i ung samma sits. Lars Norén är nåt liknande. De flesta låtsasradikala (heh – många!).
Han var inte ett dugg konstruktiv – det var inte hans grej.
Han kastar syra i ansiktet på de självgoda kälkborgarna, och visar vilket helvete såna som han hamnar i i sina liv.
Hans bra sidor litterärt sätt – snabb o engagerad berättare – oerhört känslomässigt engagerad vilket visar sig på alla plan – i konflikterna o i väldigt hög grad i bildspråket. Inte en bild som inte har en känslomässig laddning.
Läs Svarta fanor får du se… 😉