Denna korta, febellika historia av F. Scott Fitzgerald har som röd tråd historien om mannen som åldrades baklänges, men annars liknar den inte alls filmatiseringen som gjordes för ett par år sen.
Jag minns när jag såg filmen, det var på en stor gammal biograf i La Paz. För ovanlighetens skull inte dubbat. Bredvid mig satt Jonna, och mot slutet av filmen grät hon så att hela bänkraden skakade. Och jag tycker att det är en talande bild. Det är en film som berör, den är sorglig, men samtidigt är den vacker och, ja, laddad.
Boken, däremot, är mest komisk, fast inte på ett sätt som riktigt når mig. Jag antar att den ska utgöra någon sorts samtidskritik, men jag förstår det inte riktigt och mest irriterar jag mig bara på att Fitzgerald helt förbiser varenda kvinna som skulle kunna figurera i historien. Inte ett ord nämns om Benjamins mamma, till exempel. Vad hade man inte kunna göra av modern som tvingas föda ut en åttioårig gammal man i miniatyr? Vilket trauma! Hon dör nämligen inte i barnsäng, såsom i filmen, utan nämns någon gång i förbigående. Men hon är aldrig närvarande. Nej, för mig är det svårt att förstå hur Fitzgerald kunde låta bli att gestalta denna relation, på samma sätt som han ingående beskrev faderns enorma ångest över att behöva uppfostra en åttio-sjuttio-sextioåring.
Men, jag måste ändå säga att jag tilltalas av Fitzgeralds språk. Det är koncist, men ändå inte torrt. Altert, är nog adjektivet som jag helst skulle vilja använda. Han hade kunnat göra så mycket mer av just den här idén, men det säger inte att han inte har gjort mer av annat han skrivit. Verktyget, språket, som jag är så känslig för, har ju ändå visat sig vara redigt nog. Så det ska nog inte dröja alltför länge innan jag ger mig på The Great Gatsby.
Katja Malmborg 