Men den här nobelpristagaren däremot, henne tycker jag om. Det tog ett tag för mig att läsa Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf. Den är tjock, och kanske inte så extremt gripande. Jag har för mig att jag började innan vi åkte till Namibia. Det tog alltså ungefär ett halvår att bli klar. Men det ska i det här fallet inte ses som negativ kritik, tycker jag, eftersom det är en bok som mer eller mindre är uppbyggd kring en rad olika småhistorier. Det är en bok som gott kan njutas i små doser i ett annars fullt liv.
I början störde jag mig på det ständiga moraliserandet, förnumsigheten. Det blev så tydligt att det var en barnbok med syfte att uppfostra. Men sen försvann irritationen och ersattes av en sorts sagotörst. För det är vad det här är. Sagor, sägner, fabler och myter om Sverige. Det lillgamla försvann.
Och det var ju så roligt, för mig som geograf, att läsa de olika historierna om hur och varför olika landskap i Sverige ser ut som de gör. Vissa historier var uttalat sagor och myter, medan jag misstänker att andra verkligen var det som vetenskapen tog för sant just då, när boken skrevs i början av 1900-talet. För mig blir det som en återkoppling till det jag läst om geografins idéhistoria. Samtidigt ger myterna och sägnerna en annan sorts förklaring – med exempel målar de upp konturerna till den världsbild som förmodligen varit rådande här i norr ända från att de första människorna kom hit till långt in på 1800-talet. Och det ger en helt annan sorts förståelse, en som inte alls är mindre viktig än de naturgeografiska kunskaperna om inlandsisars påverkan på landskapet och andra förhållandevis moderna teorier. Det ger en kulturell bakgrund till vårt samhälle.
Hon blandar friskt, Selma, allt från historien om hur gud och ängeln Mikael skapade Skåne och Småland, till hur en jättekvinna försökte skrämma bort Tor, men hur han antog varje utmaning han fick och på kuppen skapade Jämtland. Men allting är inte snällt, nej, det är ingen vadderad och söt liten barnbok. I partier är den riktigt brutal, som när en hel familj bortsett från två av barnen dör av tuberkulos, och hur barnen, elva och tolv år gamla, tvingas vandra genom Sverige och klara sig helt själva. Jag vet inte hur många gånger jag satt med gråten i halsen. Lagerlöf är inte skonsam. Hon berättar som det är, och Nils, eller Tummetott som han blir kallad efter att ha blivit förtrollad till en pyssling av en förolämpad hustomte, möter både ensamhet, smärta och sorg, men även lycka och glädje. Tillsammans med en vildgåsflock flyger Nils Holgersson tvärs igenom Sverige och ser allt, och det är riktigt hisnande hur mycket Selma Lagerlöf lyckas få med.
Det är så vackert, men jag undrar vilka barn som skulle läsa den idag. Jag kommer ihåg att jag älskade den när pappa läste den högt för mig när jag var i sexårsåldern och den gjorde ett otroligt starkt intryck på mig, men på något sätt känns det som att barn har helt andra preferenser idag. Sagor tilltalar inte på samma sätt längre. Det känns sorgligt. Det är en del av vår historia som rinner ut i sanden.
Katja Malmborg 