Jag har fått för mig att jag ska läsa nobelpristagare. Inte så att jag nödvändigtvis måste ha läst alla, de är ju ändå rätt många, men sådär, ett par nobelpristagare per år ska jag väl kunna klara av. För att hålla en viss nivå på min läsning. Jag är ju rätt pretentiös när det kommer till böcker, det kanske har märkts, och pretentiösa är även Svenska akademien.
Men ibland undrar jag ju. Det här med nobelpristagare. Vilken nytta det gör. För mig. Som med Samuel Becketts Nohow on, en sorts novellsamling. Jag förstod nästan ingenting. Det var bara lösryckta ord och fraser. Men det lilla jag förstod var inte särskilt upplyftande, det heller. Det här kan inte vara representativt för Beckett, för då hade han inte förtjänat sitt nobelpris. Kriterierna för att vinna är ju bland annat att man gagnat världen och mänskligheten på något sätt genom sitt arbete. Det här kan inte ha gagnat något.
Men, å andra sidan, Beckett är ju i första hand en dramatiker, vad jag förstått. Jag kanske borde skippa böckerna i hans fall, och gå på teatern istället.
Katja Malmborg 
läste “första kärleken” av becket för ett tag sen, en liten tunn novell. en bra start tror jag. annorlunda språk.
ska kolla upp. det är så trevligt när de är korta ;P