På tunnelbanan på väg hem stod jag och sjöng för mig själv. Klockan var runt ett och vagnen var tämligen tom. Jag hade precis läst ut ryggsäcksboken och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle för mig att se ifall jag lyckats memorera texten till Steve Dobrogosz gospelsånger. Min kör ska ha konsert med honom på lördag. Gospel är alltid mycket roligare att sjunga om man kan sångerna utantill.
Jag sjunger ofta för mig själv. Jag tycker att sång är ett mycket angenämt tidsfördriv, så när jag får en lucka i mina (på sista tiden ytterst sprängfyllda) dagar tar jag gärna ton. När jag diskar till exempel. När jag är ute och går. Eller, som nu, när jag åker tunnelbana.
Jag inbillar mig att det ändå inte är någon som hör.
Men när jag gick av tunnelbanan vid Skarpnäck, ändhållplats, kom en kvinna som suttit en bit ifrån där jag stått, och sa:
“Vad fint du sjöng. Det är alldeles för få som sjunger på tunnelbanan. Det förgyller dagen för oss andra. Tack!”
Jag blev så ställd att jag knappt hann reagera innan det korta meningsutbytet var över. Men efteråt gick jag och kände mig ganska nöjd med mig själv.
Jag hade förgyllt någons dag. Då gjorde det inte så mycket att distansstudierna visat sig vara bara fruktansvärt tråkiga, bekantskapskretsen för tillfället kändes som rena rama såpoperan och att mensen dessutom runnit igenom mina enda presentabla jeans. Det finns liksom viktigare saker i livet än att gräma sig. Det går att göra någon annan glad också.
Katja Malmborg 