Jag har läst Robert M. Pirsigs Zen and the Art of Motorcycle Maintenance. Det är en bok om en resa genom USA och till en början kände jag mig mycket skeptisk. Språket var stolpigt och hela det här konceptet, man-reser-genom-USA-och-finner-sig-själv, jag tycker helt enkelt inte att det brukar vara så intressant. Jag menar, On the road var ju bara hemsk. Men. Efter att jag tagit mig igenom den första tredjedelen av boken, som bara beskrivit motorcykelmotorns olika delar och de amerikanska miljöer som den motorcykelburna resenären kan möta, började långa partier av inre monolog bestående av en sorts filosofisk, andlig, idéhistorisk upptäcktsfärd i jakten på alltets ursprung. En hisnande historia.
Detta yttersta ursprung, denna grundläggande beståndsdel, är enligt bokens huvudperson kvalitet. Men för honom har detta begrepp en djupare, mer tvetydig innebörd än vad som brukar tilldelas det i dagligt tal. Genom långa omständliga härledningar och avstickare till diskussioner kring vetenskaplighet, 1800-talets matematiker, klyftan mellan teknologi och konst, filosoferna från antikens Grekland, och en himla massa motorcykelunderhåll, letar han sig fram till en slutgiltig icke-definition av begreppet – och hamnar i slutändan i Det Enda. Den antika grekiskans dygd. Den indiska filosofins dharma. Taoismens Zen. Världsaltet. Det, som kom före både förnuftet och känslan. Det som vi intuitivt vet, men inte kan definiera.
Det är en otroligt intressant bok. Efter den sega början, slukade jag den med hull och hår – och försökte (ofta förgäves) prata med alla runtomkring mig om dess spännande nya infallsvinklar och omvälvande nya innebörd för livet. Men jag tror nästan att det krävs att man läst den. Härledningarna är så långa och komplicerade. Och jag tror också att det kräver en viss sorts jordmån att gro i. Grundläggande kunskap om Sokrates, Platons och Kants filosofier, samt lite mer modern teoribildning kring metafysik, epistemologi och ontologi. Samt, självklart, ett intresse för dessa frågor. Annars kan långa bitar av boken bli alldeles för teoretiska – även om själva grundsyftet med boken är ett sorts manifest mot det analytiska, dialektiska, rationella. Det handlar inte om flum, det är ren och kär retorisk argumentation. Och jag älskar det. Men jag tror också att det är en bok som man kan ha väldigt många olika åsikter om.
Därför kan jag inte säga att jag rekommenderar den, inte för alla. Det är en bok för filosofinördar som tycker om att utmana sina egna sanningar. För er andra – fortsätt som förr. Ni vet förmodligen redan vad som är bra. Det flyter redan, så att säga, genom hela era väsen.
Katja Malmborg 