Jag får aldrig tid att skriva nuförtiden. Jag har inte tid nu heller, egentligen, men jag måste helt enkelt stjäla lite. Sista dagen på året kommer bara en gång var 365:e dag. Allting förändras, så det gäller att hålla kvar i de få traditioner och vanor som man har makt över att behålla. Här kommer listan:
Bästa låten:
Förra året blev det Cotton-Eyed Joe med The Walkabouts, kanske mest för minnena den väckte.
I år väger det mellan två låtar, och jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja. Last.fm påstår att jag lyssnat mest på What I wouldn’t do med A Fine Frenzy i år. Men om jag skulle bli tvingad att välja vilken låt som jag mest kommer att förknippa med 2010, så tror jag att jag skulle välja Dancing on my own med Robyn. Tillsammans med ungefär hälften av Sveriges unga befolkning. Men det får bli en delad förstaplats, mellan de där två låtarna. What I wouldn’t do för textraden “If we were children, I would bake you a mud pie“, och Dancing on my own för att det är Robyn.
Bästa boken:
Förra året blev det A Time-Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Fortfarande kan tanken på den få något att snöra sig i hjärttrakten på mig.
I år har jag läst en otrolig mängd böcker. 78 stycken, för att vara exakt. Det var ungefär det enda jag gjorde i somras, bortsett från att spela receptioist. Våren bestod av två serier: först läste jag om alla Harry Potter-böckerna, och sen begav jag mig in i Per Anders Fogelströms Stockholmsserie. Sommaren blev mycket feministiska och moderna klassiker. Hösten mest afrikanskt. Men om jag ska välja en bok, så tror jag att det blir den drömskt sensuella Palimpsest av Catherynne M. Valente.
Bästa filmen:
Förra året blev det The Curious Case of Benjamin Button.
I år har jag inte sett så mycket film. Jag menar, jag har knappt ens varit på bio i år. Så, ärligt talat vet jag inte om jag kan välja någon bästa film. Om det inte skulle vara den franska romantiska komedin Molière, regisserad av Laurent Tirard, med den underbara Romain Duris i huvudrollen. Det är en uppfriskande och rolig film, franskt är alltid härligt, och jag såg den en kväll i oktober med Frida och Marita när en sån film var precis det jag behövde. Om det inte var den bästa filmen jag såg 2010, så blir det i alla fall den bästa filmupplevelsen jag hade.
Bästa fotografiet:
Namibia, såklart. Annars har jag inte fotat så mycket i år. Och eftersom jag aldrig varit särskilt bra på det där med att fotografera människor, känner jag mig extra stolt över den här:
Sophie (till höger) var den första Kuisebmond-bon jag och Elin intervjuade. Hon var dagmamma och tog hand om sex ungar i ett rum bredvid en kyrka. Den lilla linslusen i rosa var hennes brorsdotter och kallades för Ronya (för oss som inte kunde uttala hennes damara-namn). Kuisebmond är den fattigaste stadsdelen i Walvis Bay. Det var där jag och Elin undersökte vattentillgängligheten till vår C-uppsats.
Gott nytt år! Vi ses på andra sidan!
Katja Malmborg 