Jag har fått hybris. Alla som säger att min mat och mina bakverk är så goda, det har stigit mig åt huvudet. Jag fick ett chokladkolarecept av Elin och tänkte att det här är väl ingen match. Jag gjorde en sats.
Den blev alldeles för kladdig. Måste slickas av från pappret.
Men jag tappade inte modet. Några kvällar senare satte jag igång en sats till.
Den här gången blev den alldeles stenhård. Krossar tänder. Livsfarlig.
Tredje gången gillt, tänkte jag, och satte igång ytterligare en sats ikväll. Men den här gången var jag beredd på alla komplikationer, jag stod och vaktade på kastrullen, blandade, vakade över den där bruna bubblande smeten som en hök. Eller sockerstinn sexåring, välj själv. Och ÄNDÅ blev det inte helt perfekt. Kolan blev en aning hård. Inte farligt hård, bara lite sådär seg så att man måste suga på den ett tag för att den ska gå att tugga på utan att limma fast tänderna i varandra. Sugkola, blev det.
Där lärde jag mig. Matlagning är som med hästarna. Det går inte att tro att man är något. Det kan ha gått fantastiskt bra alldeles för många gånger i rad och man tror att nu har man ändå koll på läget. Och så kommer den där vägringen som gör att man flyger ur sadeln och får munnen full med ridhussand, eller det där kolareceptet som fullkomligt bränner fast i ens favoritkastrull. Ingredienserna och recepten, precis som hästarna, bryr sig inte det minsta om ens meritlista. Det enda som betyder något är här och nu.
Tredje gången gillt, som sagt. Den här sega kolan kommer att hålla kvar mina kletiga kockarhänder och trötta fotsulor på marken ett bra tag. Det kan jag lova.
Katja Malmborg 