Ibland är nätter bara så svåra att gå och lägga sig på. Det finns saker som känns oavklarade.
Imorgon ska mitt och Elins uppsats-PM opponeras. För en vecka sen var jag helt övertygad om att jag inte skulle bli klar med det, att jag skulle bli tvungen att knacka på dörrkarmen till Peters arbetsrum och säga att “Ledsen, jag pallar inte trycket, jag kan inte följa med till Namibia, jag är inte redo för C-uppsatsen”.
Nu har jag ingen ursäkt längre. Det är försent. PM:et lämnades in i tid, 2000 ord för långt och jag har haft en helt geografifri helg (bortsett från en intensiv diskussion om biståndspolitik-kapitalismen-ungdomens påstådda omedvetenhet igår kväll). Jag kommer att åka. Jag kommer att göra mina intervjuer, tillsammans med Elin. Vi kommer att dra slutsatser, vi kommer att skriva vår C-uppsats, jag kommer inte behöva betala tillbaka till CSN.
Det löser sig. “Det löser sig”. Det löser sig. “Glöm inte att andas”. – – – Det är okej att be om hjälp. Jag behöver inte bära hela världen på mina axlar.
Det är sånadär klischéer som är klischéer av en anledning. Jag har testat två nya recept idag. Sjungit på en högmässa. Tänkt att det nog skulle vara ganska skönt att vara frälst ändå. Blivit påmind om att det ändå kanske inte är nödvändigt för mig att leta efter en högre makt som jag inte känner mig helt bekväm med – människor kan också bli stötdämpare och röda trådar att hålla sig fast. Om man bara kan låta dem.
Idag: Frida, Elin, Kaarina, Jonatan, mamma.
Katja Malmborg 