2000 journalister samlades i Chile för att vara med när 33 gruvarbetare äntligen kom ut efter drygt två månaders tid instängda i en igenrasad gruva på 700 meters djup. Det är en sensationshistoria, det har pratats om dessa gruvarbetare ända sen i mitten av augusti i radion, skrivits om dem i tidningar – Hur ska det gå? Kommer de att överleva? Kan det sluta lyckligt?
Och, tro det eller ej, nu är de uppe. Vid liv, alla 33. Vilken fantastisk solskenshistoria!
Men vad har det blivit av alla andra gruvarbetarna? Jag har aldrig varit i Chile, men jag har varit nere i den gamla silvergruvan i Potosí i Bolivia. Tunnlarna var så trånga att vi var tvungna att gå dubbelböjda och vissa var till hälften fyllda med vatten. Och det här var ändå bara de ytligare tunnlarna som de visade för turister! Luften i tunnlarna är så fylld av giftiga gaser som frigjorts från mineralerna att gruvarbetarnas lungor lägger av efter tjugo års arbete nere i berget. Gruvarbetarna lever på att tugga cocablad och dricka 93-procentig alkohol, så frågan är ifall inte deras hjärta och lever lägger av av utmattning innan lungorna slutar fungera. Och ändå finns det ingen garanti för att gruvarbetarna får något betalt. Det beror helt och hållet på ifall de lyckas bryta några värdefulla mineraler eller inte. I gruvan i Potosí säljer gruvarbetarna det de brutit till gruvföretaget. All ansträngning är på egen risk.
Hur det ligger till i San José-gruvan i norra Chile vet jag inte, men bra kan det inte vara. Då hade inte 33 gruvarbetare fastnat på 700 meteters djup. Så var fanns alla artiklar om detta? Var fanns ambitionen att skapa oponion för att förbättra arbetsförutsättningarna för gruvarbetare i Sydamerika? Jag vet att man inte kan skriva om allt elände som finns i världen, men denna händelse om någon borde väl vara motivation nog för att ge gruvdriften i Sydamerika lite mer uppmärksamhet?
Jag kan inte påstå att jag ansträngt mig till mitt yttersta, men jag har inte hittat en enda mer politisk artikel. Det är bara sensationshistorien. “Nu har gruvarbetarna fått en liten TV att titta på! De får prata med sina familjer via en webbkamera!” Journalistiken går in på det personliga, det blir en human interest-story, politiken faller helt bort. För att vi som mediakonsumenter inte efterfrågar mer? Jag vet inte. Jag blev bara så frustrerad varje gång de började prata om det här på radion, att jag stängde av.
Är det bara det jag har att se fram emot i framtiden? Denna ständiga, vinstdrivna sensationsmedia? Så otroligt förrädiskt! Vi får höra så många olika saker från olika delar av världen, vi tror att vi vet en massa om den. Men egentligen vet vi så otroligt lite. Denna ignorans kan bli livsfarlig. Mycket värre än om vi är medvetna om att vi inte vet någonting. Risken är att vår globala media på detta sätt gör mer skada än nytta.
Katja Malmborg 