Det trettonde lästipset den här sommaren blir även det sista. Idag började universitetet och jag får redan yrsel över hur mycket jag har att göra. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas kasta upp så många bollar i luften. Att jag aldrig lär mig!
Så, vad var det då för sista bok jag läste den här sommaren. Jo, The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Det är en bok helt uppbyggd på brev, främst på korrespondensen mellan författaren Juliet Ashton och hennes redaktör, vänner och beundrare. Det första brevet i boken är daterat åttonde januari 1946, andra världskriget är precis slut och England försöker samla ihop sig efter sina enorma förluster. Juliet får ett brev från en man från Guernsey, ett av de små öarna i kanalen mellan England och Frankrike, som har förälskat sig i en bok av Charles Lamb. Boken hade tillhört Juliet, hennes adress stod på försättsbladet. Där börjar en intensiv korrespondens mellan Juliet och mannen, och senare även hela hans bokcirkel, the Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.
Genom denna korrespondens avslöjas på ett mycket finurligt sätt dessa människors livsöden, allt det lilla och stora, saker som håller ihop dem. Litteraturen som fick dem att hålla hoppet uppe genom hela kriget. Kärleken till varandra som fick dem att orka. Det är en mycket söt bok, en glad bok full av hopp. Men under allt ligger smärtan och puttrar, den skvätter över ibland och då satt jag där och grät igen. Jag vet inte vad det är med mig, men andra världskriget, det är som en knapp på mig. Jag tänker på morfar och mormor, och börjar storböla. Men den här boken är inte hemsk. Den har tagit sig igenom, trots den enorma sorgen så finns det ett liv på andra sidan. Och det är jag den mycket tacksam för.
Det är en bok att sluka lata sommardagar, eller varför inte som en paus i höstmörkret, en tillåtelse att glömma allt som tynger och stressar. Finurligt och smart och roligt och sött. Ett helt litet glädjepiller i bokform.
Katja Malmborg 