sommarläsning X.XI: Everything is illuminated

Jonathan Safran Foers debutroman Everything is illuminated är en bok om den judiske collagestudenten Jonathan från USA som söker sig tillbaka till Ukraina och byn där hans farfar föddes och levde fram tills nazisterna kom och utplånade hela byn och näst intill alla dess invånare. Som guide får han den galet komiske ukrainiern Alex och hans buttre farfar. Syftet är att söka efter Augustine, kvinnan som räddade och gömde Jonathans farfar från nazisterna – men vad de i slutändan finner hade ingen av dem någonsin kunnat tänka sig.

Det är en fruktansvärd bok. Men samtidigt är den fruktansvärt bra och jag vet inte riktigt vad mer jag skulle kunna skriva. Den är så otroligt rolig, speciellt Alex experimentella engelska, jag skrattade rakt ut flera gånger, ofta, när jag läste. Men samtidigt är den sorglig och hemsk och hjärtekrossande och kanske just därför, för att den lyckas blanda humorn och hemskheten på ett så sömlöst sätt, tar den ett sånt struptag om mig.

Det här är en stor bok. Att kriget inte tar slut bara för att fredsavtal skrivs under – såren finns till och med kvar hos oss tredje generationens överlevare. Finska vinterkriget kanske inte går att mäta med samma skalor som Förintelsen, men det var likväl ett krig och bara en generation tidigare under inbördeskriget (samtidigt som första världskriget pågick nere i Europa) arkebuserade finnarna varandra och låste in i koncentrationsläger. När allt var över hade en tiondel av den finska befolkningen dött. Finland är ett land med posttraumatisk stress, och jag känner samma förvirring och behov av att förstå som Jonathan Safran Foer i sin roman i Everything is illuminated. Det blir aldrig entydigt. Såren går djupt i alla läger. Han har åstadkommit ett mästerverk.