När man sitter i en reception är man inte riktigt sin egen. Man finns där för andras skull, människorna som går förbi har alltid valet att inte se men receptionisten måste alltid le. När medarbetare kommer och klagar över regler eller omständigheter som någon helt annan har på sitt ansvar, kan receptionisten bara stå där och nicka och le beklagande. Man är ett ansikte, en mellanhand. Sällan förväntar sig någon något mer av en.
Jag har blivit kallad för Carolina Klüft, och frågad ifall jag inte borde börja hoppa längd snart (förmodligen på grund av mitt uppsatta blonda hår). Jag har blivit kallad flicksnärta – jag är ju så sprallig, det är bara råttsvansarna som saknas och så skulle jag vara rena rama flickbokshjältinnan.
Man har inte makt över sin egen framtoning. Det är en roll som man ska passa in sig i. Agerandet kan göras mer eller mindre framgångsrikt, men det är likväl ett skådespel. Jag är inte jag. Jag är någon annan. Jag är en funktion.
Det är ingenting dåligt. Jag tycker att det tvärt om kan vara ganska roligt. Att inte vara jag. Skådespelaren i mig får leva ut. Men det tär. På kvällarna är jag trött och om nätterna drömmer jag underliga drömmar.
Katja Malmborg 