Jag läser Spitnikälskling av Haruki Murakami. I den pratar de om Beethovens pianosonat nr. 32. Jag blev nyfiken.
Och när jag satt och lyssnade på detta ohyggligt komplicerade, men o så vackra pianostycke på Youtube, slog det mig plötsligt att det här är skapat av människor. Pianot är ett instrument uppfunnet av en människa. Sonaten är komponerad av en människa. Konsertpianisten, Richter, är en människa. De har alla ägnat sina liv åt musiken. Att kunna behärska ett instrument på det sätt som den här pianisten gör kräver en livslång övertygelse. Att kunna skriva sådan musik likaså. Och ändå, från början, är instrumentet de levt genom också något som fått sitt ursprung ur en människas händer.
Därpå följde tanken: Det är människan som skapar livets mening. Eller snarare, livet i sig, evolutionen och naturen, eller vad du nu vill kalla det, har ingen mening, det liv som överlevt har överlevt för att det andra dött och det handlar inte om någon plan eller linjär utveckling. Det är uteslutningsmetoden på global skala.
Nej, det är i medvetandet som meningen skapas. Att saker, som kan kännas som ursprungliga behov, en livsuppgift, är psykiskt stoff som får fysiska manifestationer. Att kunna spela Beethovens 32:a pianosonat är inte evolution. Det är en övertygelse som varje människa måste skapa åt sig själv. För vissa kanske det faller sig lättare än för andra, men att gå och vänta på att skapelsen ska uppenbara sig för en är ingen meningsfull strategi. Det finns ingenting att avslöja.
Så sök, människa. Sök!
Katja Malmborg 