Fara vill av Elin Ruuth är en bok som jag hittade på NYA BÖCKER-hyllan på Medborgarplatsens bibliotek den där ödesdigra dagen då jag inte kunde behärska mig – och hade elva böcker fastspända på pakethållaren på vägen hem. Det är en liten bok, gul, och den är som en fruktsallad, brottstycken – roligt, smakrikt, kvickt.
I begynnelsen ropade Gud: “Varg!” och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.
Men den innehåller även stråk av allvar, sorg, ensamhet, vilsegånget. Det finns alltid där, mörkret som en underton. Sältan som ger orden skärpa.
Jag får lära mig att man kan höra var lungorna börjar och slutar genom att klappar sig lätt utefter ryggen. Jag får inte lära mig hur man klappa sin egen rygg. En tes är att man är beroende av andra människor för att till fullo kunna begripa sin egen anatomi. I alla möjliga sammanhang tycks beroende vara en alldeles legitim företeelse.
Ja, det här är en underbar liten bok.
Katja Malmborg 