Jag har redan citerat Crème fraîche av Suzanne Brøgger här. Men jag tänkte, som sammanfattning, ta en sista snutt:
Kvällen innan jag ska flyga ringer Miller för att säga adjö:
– När du skriver den där boken, så skriv om dig själv. Oss själva är det enda vi vet någonting om. Och skriv den i en enda ström, det är den bästa politiken.
– Ja, och så ska jag ha med ALLT, jag ska skriva om ALLT, för att få ALLT röjt ur vägen!
– Tror du verkligen att du kan få med ALLT?
Och det tycker jag stämmer in ganska bra här. Med en grov övervikt mot ALLT i bemärkelsen sex och annan erotisk aktivitet. Boken är ett flöde av händelser (minnen?) som blandas ihop och hakas i varandra och kronologin är inte alltid lätt, inte heller röran av alla namn. Men det är något i just det, virrvarret, strömmen, den ständiga rörelsen, som gör den så befriande. Ämnesvalen, ärligheten, Brøggers generositet med sig själv, inställningen som en ångvält som inte väjer för någon.
Det är en bok som förmedlar en känsla, en livsinställning, snarare än en berättelse. Jag brukar inte tycka om självbiografiska böcker, just för att dramaturgin i dem ofta vacklar under författarens behov av att få med allt, inte bara det väsentliga. Och den här boken är just precis sån, högt och lågt, vitt och brett, urskiljningslöst – allting ska vara med. Jag borde inte tycka om den, enligt mina egna argument. Men det gör jag. Jag tycker om den. Jag känner mig upplyft.
Men, jag kan inte låta bli att undra, varför böcker om kvinnors frigörelse alltid ska resultera i sån sexuell gränslöshet – runka av den främmande mannen i stolen bredvid på flyget mellan Bankok och Köpenhamn, fist fucking i New York. Inte för att jag skulle ha något emot det, jag bara frågar mig ifall det inte finns några andra sätt för kvinnor att göra sig självständiga på. Jag menar, själv har jag ingen lust att få en knytnäve uppkörd i anus…
Katja Malmborg 