Och Suzanne Brøgger skriver:
Vid vilken tidpunkt upptäcker man den farliga blinda fläcken, lakunen inom sig, som gör att man tydligen är disponerad för att få tre motbjudande blinda, stumma och döva apor i abortpresent, och inte nog med det, men att man dessutom är disponerad för att smälta i extas över dem?
Kirk ska dyka upp i många olika upplagor, innan jag inser var det bär hän. Det börjar med att man frågar sig själv: hur kan det komma sig att det pirrar i kroppen av glädje över att vara tillsammans med världens tråkigaste människa? Man börjar anteckna i sin lilla hjärna: Vad har han egentligen sagt som är roligt eller begåvat? Vad har man lärt sig idag? Var har den här mannen gett dig? Om man kommer fram till noll och intet, och det fortfarande pirrar i kroppen, ska det helst lysa en lite röd lampa: achtung. För om det nu hade varit en kvinna, säger man till sig själv, skulle jag då ha tillbringat så mycket som två minuter med henne? Jamen vad är det då hos den här tråkiga karlen som är så förtrollande? Vad är det som gör att jag darrar och blir torr i munnen och som samtidigt reducerar mig till ett förmörkat spädbarn, som bara vill skötas och suga och slicka? Vad är det egentligen? I brist på bättre beteckning, kallar jag det för GROPEN I HAGAN, den maskulina mystiken. Inför denna mystik, som naturligtvis “bara” är en föreställning inne i mitt eget huvud, men som framkallas och blir verklighet vid vissa kroppsliga uttryck, maskulina lukter och rörelser, klappar alla mina försvarsmekanismer ihop med ett brak, och kvar är en liten klick smält smör precis som lilla svarta Sambo under palmen. Denna hopklappning är i sig själv utomordentligt upphetsande för män med grop i hakan. Och då jag av naturen är både stolt och dominerande, utlöser mina signaler mycket speciella mekanismer hos gropar i hakor – som alla är av sadistisk art. Rätt snart är det inte längre jag själv som är upphetsande, utan helt enkelt själva nedbrytningsprocessen, som jag fanatiskt deltar i av alla krafter.
Ja, lealösheten. Det är inte bra för hälsan. Men det inträffar, likväl.
Katja Malmborg 