sommarläsning X.IV: Svårläst

I helgen var jag i Hundby tillsammans med Elin. Det var en sån underbar helg, Sillen var 25 grader varm (jag tror att vi hann simma fem gånger) och pappa lagade så mycket mat och Aron visade oss forntidsgravarna uppe på berget och Eva, min faster, var också där på fredag/lördag, och hon väckte oss halv åtta på lördagsmorgonen och fick med oss på en långpromenad mellan skog, åkrar och kohagar. Ni kan ju bara tänka er, en eldsjäl till NO-lärare med en biogeoexamen, på promenad med två geografistudenter. Det blev i stort sett som en interaktiv geografiexkursion där diskussionerna om landformer och biotoper och växeljordbruk aldrig tog slut. Och precis när vi kom tillbaka till stugan, efter två timmar ute, kom molnen och regnet och jag kunde riktigt känna hur jorden njöt av vattnet. Doften av nyfuktad jord i luften, det är få saker som slår det.

Mellan alla måltider och promenader och simturer, passade Elin och jag på att läsa – för det är ju det som helger på landet är till för. Jag hade med mig Svårläst av Åsa Ericsdotter. Hon är allmänt ganska svårläst, hennes prosa är lyrisk och mycket abstrakt, det är upphackat och kräver en aktiv läsare. Det är många hål som måste fyllas i. Hennes bok Tillbaks är alldeles fantastisk.

Svårläst är inte lika vacker. Språket är mer motsträvigt, den handlar om en kvinna som kämpar mellan behovet av självständighet och längtan efter tvåsamhet. Men just där, i temat, finns brytpunkten mellan mig och texten. Det skulle kunna vara jag. Och det är ju ändå Åsa Ericsdotter. Hon skriver:

Hon skickar sms, han svarar inte, hon ångrar sig genast. Å andra sidan är hans mobil förmodligen avstängd vid det här laget men det hör inte hit, hon gör bäst i att hålla munnen stängd, det har alltid varit så. Tangentbord men utan internetanslutning, telefoner utan textmeddelandefunktion. Folk gillar inte text, folk gillar handling, saker som sker när de sker. Säger man kom vågar ingen komma, det blir för uppenbart.

Det är därför det bara fungerar med män på andra språk, hon blir banal, man gillar det. Hon blir lättare att hantera, manövrera, man kan säga vad som helst, vinna över henne på sin sida. Själv blir hon fåordig, kropp.

Och när hon skriver:

Det finns en längtan,

ska vi döda den, dra in den i verkligheten.

Det blir så uppenbart, så huvudet på spiken slår sig blodig. Hål i skallbenet, så:

Regler

Man får inte göra en plan, då dör det. Man får inte ringa henne, då slutar hon svara. Man får ligga alldeles intill, man får viska, man får säga kom men man måste stänga av ljudet där, det måsta sluta innan det börjar. Eller man får ta tag i henne, man får ta över, man får bara inte vänta sig i så fall att telefonnumren ska fungera nästa dag.

För:

Jag sa ju det,

ingen skriver böcker om stadga.

Det är en tunn bok. Men den är också tung. Varje ord fyllt till bristningsgränsen.