Eftermiddagarna denna juli månad har varit alldeles för varma för både sommarstädning och receptexperimentering, så jag har för det mesta suttit i en av vilstolarna ute i vårt lusthus och läst. Om fotografi av Susan Sontag bland annat.
Det är en intressant bok. Otroligt teoretiserande, intellektuell, innehåller många referenser till fotografer och författare som om de vore en del av allmänbildningen, men som lilla jag aldrig hört talas om. Ganska mycket går mig över huvudet, faktiskt. Så varför sitter jag här och skriver om den? Jag vet inte riktigt. Jag kanske tycker om att plåga mig själv med böcker som jag inte förstår. Det har hänt förr.
Men, de bitarna jag förstår, dem jag kan ta till mig, suger jag på som riktigt bitter, mörk choklad. Den planterar tankar i mig och formulerar idéer som jag tidigare bara haft på känn. Den innehåller ett antal essäer om fotografi ur ett kulturvetenskapligt perspektiv och behandlar både riktigt tidiga strömningar inom fotografin och nyare, modernare problem och idéer (men eftersom boken är skriven på 1970-talet, behandlas såklart inget som inträffat senare än så).
Fotografi är så otroligt mycket mer än bara en bild på ett papper. Om man inte förstått det tidigare, så är det någonting som Susan Sontag får en att inse. Fotografi har med vår självbild att göra, påverkar vår identitet och har för alltid förändrat det moderna medvetandet. Seendet kommer aldrig att bli detsamma sen fotografin började avslöja skönheten i det fula, detaljerna, bli bevismaterial för liv. Tidens gång. Vi omringas av fotografier från alla håll, av alla olika slag. Vi förhåller vår världsuppfattning och våra liv till dem, vare sig vi vill det eller inte, och Susan Sontag öppnar mina ögon inför detta. Det handlar inte bara om inlägg i kulturdiskussionen, det handlar även om mig.
Sen kanske det blir lite mycket ibland, lite överdrivet intellektualiserat. Men det är sånt man får ta med såna här böcker. Det gäller att läsa och ta till sig efter sin egen förmåga. Att läsa handlar om att lära sig att hitta brytpunkter mellan sitt eget liv och texten.
Katja Malmborg 