Det finns saker som kan få mig att tappa perspektiven. Annars är tiden något mycket beständigt, en absolut enhet som delar upp mitt liv i ett förflutet av minnen och en framtid av drömmar. Nuet blir förflutet i samma ögonblick som jag upplevt det och är inget möjligt att vistas i. Uppdelningen är något beständigt. Vad än Einstein sagt om resor i ljusets hastighet, så är detta en sanning i min verklighet. Tiden är.
Förutom ibland. Som genom ett hål i väven kan jag falla, på en given signal, för att landa i en värld som jag trodde mig redan ha lämnat.
En lukt, det torra från papper, självhäftande kuvert, långsamma dagar och kartong – det blir en sommar, bokminnen och sätesmuskler ömma av cykelmornar.
Eller ett ljud, ett par toner, spelade på piano. En sträv mezzosopran – ord om längtan och sorg. Det blir en vitsippsbacke, en vår som var så svår att det kändes som att där stannade mitt liv.
Att det fortfarande försöker lära sig att gå igen.
Dessa hål, dessa inkonsekvenser i tid, suddar ut mina perspektiv och gör det omöjligt att skala bort och bilda om. Drömmarna är aldrig helt självständiga från minnena. Alltid bär jag med mig spår av alla mina tider och de bildar trådar som jag flätar in i väven av mitt liv, dag för dag, timme för timme, minut för minut. I alla år som har varit och alla år som komma skall.
Katja Malmborg 