Det ligger ett dagis på bottenvåningen i mitt hus. Jag har semester och går upp klockan åtta på mornarna för att sätta mig ute i vårt lusthus (det som de lekfulla arkitekterna låtit två av lägenheterna på första våningen i mitt hus få istället för en balkong) och läsa körkortsteori och Palimpsest. Men klockan nio går dagisbarnen ut på gården och jag undrar om det verkligen var så olyckligt att gå på dagis? Det är alltid någon som gråter, på det där hjärtskärande sättet som skulle få en person med modersinstinkter att rusa ner och krama, men bara gör mig frustrerad. Nej, jag brukar inte låta gråtande barn gråta, men jag går inte runt och längtar efter bäbisar, så som många av mina vänner. Och dagisfröknarna verkar inte göra något. Barskt säger de bara “Sluta gråta”, och när den första ungen äntligen slutat skrika, tar en annan över. Det är svårt att koncentrera sig på högerregler och vänstersvängar när barn skriker på gården under en. Jag har inga minnen av gråt från mina egna dagisdagar. Jag kanske har förträngt dem.
Min kusin Lari har skaffat sig en treåring. Dagens omständliga familjekonstellationer. Han har inte gjort någonting för att hon ska komma hit till världen, men nu är han hennes pappa och hängivenheten i hennes ögon, jag kan inget annat än fascineras. Att han är hennes pappa, min kusin som jag lekte med när jag var liten, all den kärlek som finns i den lilla flickans stora bruna ögon riktas mot honom och med en rörande ömhet besvarar han den. Med sina breda boxaraxlar och lågmäldheten blir han som en urtyp av den skyddande fadern och så blir det ibland. Hon har haft tur. Ibland är den bästa pappan inte den vars planritning ens kropp kommer att växa in i. Det finns mer än biologi som utgör en människas rötter. När hon gråter, har hon en stark famn som kan trösta henne.
Katja Malmborg 