Jag städar och fixar om dagarna, det är så många saker som jag skjutit fram under hösten och våren. Och när jag fixar, lyssnar jag på radio. Ikväll hamnade jag på Sommar i P1:s hemsida och började lyssna mig igenom deras arkiv. De har nämligen lagt upp hela sommarpratsarkivet där, från 1959 då det började sändas, till idag. Nåja, kanske inte helt alla, Hasse Alfredsson har till exempel bara två program uppe, trots att han gjort totalt tolv stycken. Det är hur som helst en guldgruva.
Först lyssnade jag på Eva Dahlgrens sommarprat från igår. Det var vackert. Det handlade om gud, och de val man kan bli tvungen att göra. Och till det spelade hon så bra musik. Programmet avslutades med slutet på låten The end med Beatles, där de sjunger
And in the end the love you take is equal to the love you make.
Sen lyssnade jag på Peter Englunds program från förra året. Det handlade om minnen. Det är också ett sånt där ämne som jag inte kan låta bli att tycka om. I detta med minnen, ingick att människan kan bilda aktiva sådana när hennes språk är tillräckligt utvecklat – alltså någon gång i tre-, fyraårsåldern. Det här med språk är viktigt, sa han, inte bara för minnen utan för många andra saker också. Ett språk kan ackumulera minnen för en hel nation. För oss här, i Sverige, bär svenskan på kultur och kunskaper som är centrala för att förstå vilka vi är och hur vi har hamnat där vi är idag. Han citerade Wittgenstein:
Ditt språks gränser är din världs gränser.
Han är historiker, så att han lägger stor vikt vid historien är kanske inte så konstigt. Men jag håller med. Det är språket som gör oss till människor. Det är genom språket som vi upplever världen. Utan det hade vi aldrig kunnat ackumulera kunskap, lära oss av tidigare generationers misstag, sitta här idag vid en dator en ljum junikväll i en arkitektoniskt postmodernistisk förort till den drygt 750 år gamla lilla storstaden Stockholm. Språket ÄR viktigt. Ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om något annat.
Katja Malmborg 