Det regnar och jag städar. Det är fascinerande hur mycket prylar jag och min mor lyckats samla på oss, speciellt som lägenheten i princip var helt tom när vi kom hem från Tanzania 2001. Bortsett från lite böcker, kläder och porslin, så är allt i lägenheten införskaffat under de nio år som gått sen dess. Jag skyller på mormor. Hon växte upp under andra världskriget i Finland, där fanns det ingenting, ända till sin död samlade hon på ALLT.
Jag brukar tycka om att städa, såhär när jag har gott om tid och det inte finns så mycket annat som jag måste göra. Men inte idag. Idag är inget kul. Jag har en fruktansvärd mensvärk. Det är inte fint att skriva om, det är något som ska genomlidas i tysthet, eller viskas om med medkännande väninnor. Ordet ‘mensvärk’ finns inte ens med i Firefox’ stavningsprogram. När jag var yngre, trodde jag inte på ämnen som fick kroppen att ljuga för mig. Jag drack inte alkohol, tog stenhårt avstånd från knark och jag knaprade inte heller värktabletter. Inte för något.
Nu har den där övertygelsen luckrats upp lite. Jag super inte, men jag kan ta ett glas vin ibland. Knarkar gör jag fortfarande absolut inte, men värktabletterna. Det är som att min mensvärk har blivit värre med åren. Och det blir så svårt, med motivationen att gå upp på morgonen, de där dagarna i månaden. När kramperna sprider sig från underlivet upp längsmed ryggraden och illamåendet gör att jag inte har någon aptit över huvud taget. Men att ligga i fosterställning med en lammskinnsfäll om ryggen är inte acceptabelt, jag kan inte ta ledigt från livet tre dagar i månaden bara för att jag är kvinna och min kropp säger åt mig att ‘nu fan är det dags för dig att skaffa barn’. För att inte tala om hormonerna.
Så det blir Ibumetin istället. Jag sviker mina gamla ideal. Illamåendet går inte över, men kramperna lugnar sig åtminstone och jag kan fortsätta städa. Snart är det en hel månad kvar till nästa gång.
Katja Malmborg 