Nu är terminen slut. Både officiellt och inofficiellt. Allting är inlämnat. Jag har sommarlov. Om det nu kan kallas det, jag pluggar på universitetet, jag har väl varken sommarlov eller semester. Jag är arbetslös. Fram till juli. Jag känner mig tom.
Men då är det kanske dags att jag berättade lite om min B-uppsats. Nu när slutsatsen är dragen och nedtecknad och inskickad till kursansvariga för bedömning. Min frågeställning var ifall det går att åstadkomma gemenskap i ett bostadsområde genom arkitekturen och stadsplaneringen. Min fallstudie var Skarpnäck.
Jag flyttade till Skarpnäck när jag var ett halvår gammal och bortsett från året i Tanzania och halvåret i Bolivia så har jag bott här i hela mitt liv. Jag har alltid älskat Skarpnäck, på ett ganska ogenomtänkt sätt, jag har aldrig analyserat känslorna, jag har bara tagit dem för givet. Skarpnäck är ett underbart ställe att växa upp och bo på. Punkt.
Men under de senaste åren, speciellt sen jag började plugga geografi, har jag börjat inse att Skarpnäck inte är riktigt som alla andra Stockholmsförorter. Det röda teglet. Gårdarna som lummiga trädgårdar. Som en blandning mellan en tät medeltidsstad och 1800-talets stenstad, med en stadsmur som gör den lätt urskiljbar från sin omgivning. Nästan alla ytor genomtänkta, skrymslen och vrår för barn att upptäcka, bersåer att känna sig trygg i – privata, halvprivata och offentliga rum inplanerade bredvid varandra. Tanken var att detta skulle underlätta umgänge invånarna emellan och skapa en sorts gemenskapskänsla som de moderna förorterna från 1950-, 60- och 70-talen gått miste om. Skarpnäck var en motreaktion, byggt under 1980-talet.
Genom intervjuer och fältobservationer har jag försökt reda ut ifall den där gemenskapen uppstått. Ju mer jag läst, ju mer jag lyssnat och sett, ju mer övertygad har jag blivit om att vår boendemiljö påverkar oss människor. Att vår omgivning är en viktig del av vårt identitetsskapande. Och att Skarpnäck åtminstone för mig har haft en positiv inverkan på min självuppfattning. Lekfullheten i arkitekturen, detaljrikedomen och de överraskande lösningarna. Enhetligheten i det röda teglet gör det lätt att identifiera sig med Skarpnäck, att göra en rumslig avgränsning är inte alls svårt. Här hör jag hemma. Jag känner igen mig. Här är jag trygg. Många av dem jag intervjuade kände likadant.
Men självklart krävs det mer än hus för att skapa gemenskap. Det hade jag nästan kunnat räkna ut utan att sitta tio timmar i intervjuer. När Skarpnäck var nytt, när jag var liten, hände det mycket här, Skarpnäcksfestival en gång om året, teater och musik i Kulturhuset, aktivitet. Sen gjordes det nedskärningar i den kommunala budgeten. Alla ungar som var små i slutet av 80-talet och början av 90-talet blev tonåringar och hade ingenstans att ta vägen. Globaliseringen, marknadsanpassningen och individualiseringen började slå rot på allvar i Sverige. Det fanns inget intresse för gemenskap längre. Skarpnäck läts förfalla.
Nu har många delar av Skarpnäck börjat rustas upp igen. Vissa gårdar låses in med gallergrindar och förvuxna trädgårdar avverkas och planteras om. Parker renoveras. Skarpnäck håller på att få ett ansiktslyft. Det är fortfarande en arkitektoniskt spännande plats som ger goda förutsättningar för social kontakt invånarna emellan. Det är fortfarande en bra plats för barn att växa upp på. Men utan ekonomiska och kulturella incitament kommer förmodligen den där tidiga gemenskapskänslan inte att komma tillbaka. Samhället som Skarpnäck byggdes i har förändrats alldeles för mycket till det vi lever i idag. Men det betyder inte att rummet har slutat ha betydelse. Jag tror att var och hur vi väljer att verka i rummet bara blir allt viktigare, just för att vi inbillar oss att rummets betydelse minskar i vår allt mer globaliserade och virtuella värld. Men så är jag ju geograf också.
Och Skarpnäck. Nu är det inte bara kärlek jag känner. Efter denna B-uppsats kan jag inte annat än att känna vördnad också.
Katja Malmborg 
Ja jag har ju aldrig varit där, men när jag kollade på eniros mer detaljerade fotobilder så slogs jag av att det var så lummigt och trevligt. Det såg så trevligt ut. Sådär så jag skulle vilja åka dit och titta.
Du skrev att sedan Skarpnäck byggdes så har vi fått både globalisering och individualisering och “virtualisering”.
Kan man se att det märks när man bygger nya bostadsområden nu? Hur?
Men det kanske är ämnet för nästa uppsats?
Haha, ja, det skulle det kunna vara.
Men ja, hur det ser ut i områden som byggs idag kan jag inte riktigt säga, jag har inte funderat så mycket på det. Men i Skarpnäck, och många andra områden åtminstone i Stockholm, kan man se det här i saker som att gallergrindar installeras som låser in gårdar (individualisering), parker och annat renoveras för att vara öppet – ytorna ska vara överblickbara, för att detta anses skapa trygghet, men det kan även ses som en del av kommersialisering av det offentliga rummet. Och detta kan nog också ses i nyare områden – det är mycket öppna ytor, inte alls lika mycket lummighet som man försökte åstadkomma under funkis-perioden då allting byggdes “rätt ut i naturen” eller under 1980-talet som i Skarpnäck.
Jaa. Det kan säkert utvecklas till en hel avhandling, men det är söndag kväll. Kan du komma på något mer?
Men det här med överblickbara, är inte det ett hagamansfenomen? Jag bodde i Umeå före hans härjningar och så har jag kommit tillbaka dit efteråt och det har skett sånt som röjningar och belysningar och sånt för att man ska känna sig säkrare. En brant cykelbacke har t ex blivit svängd. Det betyder att man inte behöver kliva av och gå där i uppförslutet. Just där finns ingen bebyggelse.
Jag som småstadsboende reagerade på grindarna/portarna i ditt inlägg här ovanför. De stämde inte alls överens med min “enirobild” av Skarpnäck.
Arkitekturen får mig att tänka på Östra Ersboda i Umeå. Det byggdes ca 1985-1994 eller nåt. Men nåt så knasigt som låsta grindar och portkoder … nä, sånt kan finnas mitt inne i centrum.
(Fast Umeå har växt otroligt sen jag flyttade därifrån 1992, så det kanske inte riktigt gäller där fortfarande. Men här i den småstad jag bor nu så är det så.)