Jag läser en väldigt speciell bok just nu. Encyclopædia of Snow av Sarah Emily Miano. Det är klipp och brottstycken och mycket snö, is och snöstormar. Och mitt i allt en brevväxling:
Dear B-
I have thought some more about this concept of polarity that’s been troubling you. It seems to relate to string theory, which gets its name from the assertion that the basic building block of the universe, the portion that cannot be further subdivided into another smaller particle, is an incredibly tiny vibrating string. And if string theory really is the TOE, “theory of everything” – then it has to be able to address issues physics never touches on, like love and art.
Consider yourself and the cello: As you play the music moves out to the listener, and also enters the core of your own being, for somehoe you are tuned to the cello. Well, I am persuaded that this is because you ARE a chord. I AM a chord. Our DNA dictates our physicality – made up of billions of little notes – on a basic level. Add to that our geography, background, etc., and you have your original score. Then, everything we do, think and choose causes physiological differences in our minds and hearts or alters our score. Life is the layering of chords, but the underlying one that we are will never change. This brings us to string theory and love. Our personal chord resonates with the personal ones of others, and sometimes we encounter another person who is completely harmonious with us. It is a dominant, overwhelming attraction on the DNA level. However, such a person can appear to be our opposite – and that’s where this ‘opposites attract’ notion comes from – because they have tuned their chord in a different way. In reality, we are attracted to the person we have chosen not to become, an alternative adjustmen to a chord that is nearly the same as our own. The clashing portions of the chords sounding together advance the richness of it. So when you make love you aren’t expressing emotions or showing affection, you are merging melodies. You are players in the same symphony.
Moth
Det får mig att tänka på Hello Saferides I wonder who is like this one. Det är en av mina favoritsånger. Och fysiken – något bättre för inspirationen finns inte. Jag har aldrig haft ett mer spännande, galet bildspråk som när vi hade fysik i högstadiet. Det var elektroner och gravitation och slutna kretsar. Jag är nog en naturarnörd halvvägs ut ur garderoben.
Det får mig också att tänka på ett av mina infall, dem som jag får med jämna mellanrum och varav hälften jag inte har tid att genomföra. Just denna specifika idé handlade om att jag skulle skriva kärleksbrev. Jag tror att det skulle vara ett uttryckssätt som passar mig. Jag är tillräckligt corny för att göra det till kärleksbrev, men inte sentimental nog att göra dem så söta att de stockar sig i halsen. Det finns potential, jag skulle kunna jobba på mina svävande metaforer, samtidigt som själva formen kräver en hög grad av personligt. Nej, jag tror att det skulle passa mig perfekt.
Men idén rann ut i sanden för att jag inte hade någon att skriva kärleksbreven till just då. Det känns lite meningslöst om man inte har någon att hänga upp sin poetiska lössläppthet på. Jag har ingen att skriva till nu heller. Men jag kanske skulle hitta på någon?
Katja Malmborg 