mandarinträdet

Den första poesin jag älskade var en japansk dikt från Naraperioden (710-781 e.Kr.):

Hata mig gärna –

kärlek begär jag icke!

Men kom en enda

gång till min trädgård och se

mitt mandarinträd blomma!

Jag kan ha varit tretton första gången jag läste den, jag minns inte exakt. Då tolkade jag inte in någon speciell djupare innebörd i den. Jag tyckte bara att det var en fin bild som målades upp. Mandarinträd. Vackert.

Nu vet jag vad den handlar om. Den handlar om att vilja bli sedd som den man är. Att våga visa. Att bli accepterad för det. Att det finns något som är så mycket större i den ärligheten, än att ständigt gå runt och vilja bli älskad. Att det kanske är så att den där kärleken som man begär inte är något värd innan mandarinträdet fått blomma.

Det har jag fått lära mig den hårda vägen.