Det doftar så fantastiskt i Skarpnäck såhär års. Speciellt på kvällarna. Alla nylövade träd, körsbären blommar, syrenerna håller på att slå ut. Det där överflödet av växter som landskapsarkitekten planerade in som en del av de postmodernisktiska influenser som stod till grund för min uppväxtförort.
Hur mycket jag än läst om Skarpnäck under denna månad, hur trött jag än är på stadsplanering för tillfället, så har min kärlek till Skarpnäck inte falnat. Kärleken, som i grund och botten kommer ur alla de år som jag tillbringat här, har fått sällskap av en vördnad riktad mot människorna bakom denna stadsdel. Jag vill aldrig flytta härifrån.
Någonting med denna årstid får mig att tänka på Ebba och Didrik. Jag tror att det är för att jag förknippar våren i Skarpnäck med när jag var liten, och när jag var liten fanns det ingen serie som jag tyckte bättre om än den där gamla SVT-produktionen från 1990. Fortfarande är det få TV-serier som för mig kan slå den.
I denna serie figurerar en viss Kaj Husell, en halvgalen aspirerande operasångare som dyker upp på de underligaste ställen och serverar livsvisdomar hejvilt blandat med sina tokiga idéer och operaarior. En av sakerna han säger till Didrik, i en sönderslagen stuga i skogen om jag inte minns fel, är:
Inte alltid kan man veta varför människor man älskar måste ge sig av. Ibland måste människor skiljas åt, för att sedan upptäcka att dom behöver varandra, kanske rentav älskar varandra. Kärleken är inte en självklarhet utan som en blomma som kräver ständig passning. Den behöver vatten, ljus och näringstillskott under den mörka årstiden. Ibland måste man byta jord och varje dag ska man helst inspektera den och duscha av den på bladens undersidor. Kärleken, Didrik, är livets högsta konst och största utmaning!
Det är inget jag har några konkreta planer på, men om jag får en son någon gång, är risken stor att han får heta Didrik. (Och kanske, om det blir en dotter, får hon heta Yrla. Yrla virvla virvelflicka.)
Katja Malmborg 