en era får sitt slut

Igår läste jag ut Stad i världen, sista boken i Per Anders Fogelströms serie Stad, en fem böcker lång berättelse om Stockholm från 1860 till 1968. Det känns inte tungt, inte som efter att ha läst ut Harry Potter eller någon annan såndär uppslukande evighetslång serie där jag hinner tappa bort mig själv helt och efteråt inte vet vad jag ska ta mig till. Men lite tråkigt ändå. Jag hade gärna läst om vad som hände efter -68, dessa böcker känns som så många gånger bättre än alla läroböcker i historia jag tvingats läsa i skolan genom åren. Det känns som att jag har koll på Stockholms historia nu. Eller åtminstone ett hum.

Han skriver på ett distanserat och ganska avståndstagande sätt, Fogelström. I början irriterade jag mig på det, men allt eftersom berättelsen bar med mig, insåg jag att det kan fungera som ett grepp. Fogelström tar inte ställning. Han beskriver ett antal människoöden, vitt skilda, fattiga och rika, hederliga och moraliskt tvivelaktiga, hela spektrat, alla får plats och sättet som Fogelström skriver på gör att ingen döms. Annars brukar det vara ganska lätt att urskilja vilken av sina karaktärer som en författare älskar och vilken som är skapad bara för att tyckas illa om. Så har Fogelström inte gjort. I hans böcker, i hans Stockholm får alla finnas, oavsett hur de lever, och han tar inte ställning. Han har tagit på sig uppgiften att beskriva Stockholm, så som det är, genom människorna som bor här. Det tycker jag verkligen att han har lyckats med.

Och mitt i allt dyker den lilla geografen upp, läser, myser:

Staden var invandrarnas, om de inte funnits skulle den väl ha tynat bort. De hade kommit i alla tider, fortfor att komma. Från landsorten, från andra städer, andra länder. De och deras efterkommande var med och byggde staden, var en del av den.

Tillsammans hade de skapat staden, inflyttade och infödda. Gemensamt hade de format den en gång i det förflutna och därmed också dess nu och dess framtid. De flesta hade ändå knappast lämnat några egna spår efter sig. Deras namn kunde kanske återfinnas i kyrkböcker och mantalslängder med det fanns ingen som mindes dem, deras gravar var utplånade, deras ben multnade.

Dagens stad är resultatet av föregående generationers drömmar och arbete men också ett barn av nuet, ett uttryck för oss som lever och verkar här nu. Staden blir aldrig färdig, fullbordad. Den förvandlas oavbrutet, förnyas och förändras. Samtidigt är den evig, på något sätt finns allt det förgångna kvar, lagrat.

Det är en mycket bra, lång serie. Jag vet att jag kommer att minnas den länge. Förmodligen alltid.